Göteborgsposten – 25 oktober 1860, sida 1

af hvad de sågo, och denna La Chesnayes närvaro ibland dem som de visste befinna sig i lagenS våld, tycktes dem så öfverskrida alla möjligheten? gränsor att de trodde sig alla, Joch med skäl, vara lekbollar för en dröm. La Chesnaye stod orörlig draperad i sin långa kappa med de blodiga fläckarne, pjutande af den döfvande verkan, som hans åsyn utöfvade. — Hvad! sade han. Har ni då trott La Chesnaye kunna vara nog dum, att låta taga sig på det sätt man sagt er? -— Hör du? hviskade Tallebot i örat på sin granne, jag visste nog att det var omöjligt. — Hvad! fortfor kaptenen, har ni ett enda ögonblick kunnat tro, att La Chesnayes soldater så skulle öfvergifva honom, om La Chesnaye icke sjelf befallt dem det! Tjufvar! jag ville veta hvilka som voro mina fiender och hvilka voro mina vänner, och nu vet jag det! Mina vänner skola komma i åtnjutande af mitt beskydd af rikedom och öfverflöd, mina fiender skola drabbas af det förfärligaste straff! om de icke åter upprätta sitt förräderi och sin feghet genom något lysande bevis på ånger och tillgifvenhet. Ett doft mummel besvarade dessa ord: tjufvarne började slutligen begripa. — Tjufvar! återtog banditen och lade stark