Göteborgsposten – 22 oktober 1860, sida 1

3 längre tid. Denna del af hans sjelbiografi är dock mera af intresse för konsthistorici och konstnärer än för den större allmänheten. Hvad han åter berättar om sin, år 1820 företagna resa till England torde intressera äfven den större allmänheten, hvarföre vi här fortsätta våra utdrag. Sphor hade förut lemnat sin plats som kapellmästare i Frankfurt, hvilken befattning blifvit honom oangenäm tillfölje af någon oenighet med teaterdirektionen. Innan detta skedde hade han dock för nästa parlamentssittning antagit engagement vid philharmoniska sällskapet i London, hvilket några år förut blifvit stiftadt af tolf å sexton bland Englands förnämsta konstnärer: Clementi, Cramer, Moscheles, Ries, Potter, Smart m. fl. Dess ändamål var att hvarje år under parlamentsittningen gifva åtta stora konserter. Trots den höga subskriptionsafgiften var ifvern att anteckna sig för dessa så stor, att flera hundrade subskribenter under de första konserterna brukade blifva utan plats och blott så småningom under loppet af året genom andra subskribenters afgång kunde förskaffa sig sådan. Sällskapets penningetillgångar voro också derföre så betydliga, att de ej blott kunde engagera Londons utan äfven utlandets förnämsta virtuoser och sångare, för att utföra solopartierna vid dessa konserter. Sålunda hade äfven Spohr blifvit engagerad och mot ett ansenligt honorarium för en tid af fyra månader åtagit sig en fyrfaldig förpligtelse. Han måste nemligen dirigera några af de åtta konserterna, spela solo i några, medverka i alla som orkesterviolinist och slutligen på sällskapet öfverlåta några at sina orkesterkompositioner. En beneficekonsert hade blifvit honom tillforsäkrad och på denna skulle äfven hans fru uppträda. Denna åtföljde honom nemligen till England, och hans föräldrar, bosatta i Gandersheim, hade under tiden öfvertagit vården af hans barn. Konstnären och hans hustru valde vägen öfver Calais och begagnade tillfället att under resan gifva konserter i några fransyska och belgiska städer. I Brussel funno de före sig ett annat resande konstnärspar, hvilket liksom de sjelfva gaf konserter på fiol och harpa. Detta var Alexander Boucher med fru från Paris, denne än i dag lefvande nitioårige virtuos, hvilken, såsom franska tidningar berätta, helt nyligen ännu en gång vågat sig fram för offentligheten. Spohr hade redan förut hört mycket talas om honom och var derföre ifrig att göra hans personliga bekantskap. Boucher hade rykte för att vara en utmärkt fiolspelare, men äfven en stor charlatan. Han liknade mycket kejsar Napoleon, såväl till anletsdrag som växt, och sökte att så mycket i hans förmåga stod begagna sig af denna likhet. Han hade antagit den landsförvista kejsarens hållning, sätt att taga på sig hatten och tillochmed att taga sig en pris snus. Kom han så under sina konstresor till en stad, der han var vbekant, uppträdde han med dessa sina konster på pro