Göteborgsposten – 19 oktober 1860, sida 1

— — His -— —-—— naye uttalas, hade likväl männen med få undantag hållit god kontenans. Alla dessa ädlingar, som tappert skötte sir värja och voro vana vid att dagligen draga der ur skidan, kunde icke bli förskräckta genom er röfvarchefs anfall, huru mäktig och fruktad har än måtte vara, och dessutom ju större faran var desto större var deras mod. Fruntimren ställdes genast i midten af sa longerna och omkring dem reste sig en dubbe mur af beskyddare med dragna värjor. Det var verkligen en vacker och tilldragande anblick att se alla dessa stolta och lifliga ansig. ten, som kastat bort maskerna, för att kunna sc faran bättre i hvitögat, alla dessa beslutsamme: och oförvägna män, som så hastigt lemnadd dansens nöjen, för att hängifva sig åt striden: faror. Försvarsplanen hade i ett ögonblick blifvi uppgjord och en djup tystnad inträdt. Men hvad förmådde väl dessa silkesoch sammetsdrägter, dessa fina paradvärjor mot der trasiga hopens dolkar, lansar och yxor, som snar skulle rusa in i salongerna. Hr dAumont hade skyndat fram, för at uppfylla sin pligt, glömmande både sin hustri och sin dotter, hvilka han dessutom trodde var: skyddade af andra. — Mina soldater! sade han till Richard.