Göteborgsposten – 19 oktober 1860, sida 1

limman, närmade sig intill barrikaden, intogo len vid första angreppet och drefvo de våra ängs stora vägen mot S:t Angelo. Efter att ha tagit denna position, kommo de ut och formerade på ett öppet fält, som ligger vid vägen, en regelbunden bataljlinie. Deras venstra flygel hade likaledes varit lycklig, i det den dref de våra från grafven nära floden och kastade dem tillbaka till S:t Angelos höjder. Den högra kolonnen återigen hade icke allenast passerat, utan äfven stigit upp på en liten höjd, som dominerar S:t Angelo. I detta kritiska ögonblick anlände Garibaldi. Han hade med sin stab tagit några vagnar i Santa Maria och kom på stora vägen, som för mot S:t Angelo. Kulor och drufskott flögo omkring dem, men vagnarne fortsatte dock sin väg framåt. När de kommo i närheten af S:t Angelo, bemärktes de af neapolitanarne, som derstädes vecklat ut sig i en slagtlinie. Lyckligtvis fanns nära intill en af de uppdämda floderna, hvars bädd nu kunde tjena till betäckt väg. Kärrorna körde ned i denna, med undantag af den sista, som krossades af en kanonkula och måste lemnas qvar på vägen. Längs denna väg ryckte Garibaldi framåt, med revolvern i hand, mot S:t Angelo, och anlände just i rättan tid, för att kunna ingifva försvararne nytt mod. Det gällde att drifva bort kolonnen, som stod i eftertruppen på höjderna till venster om S:t Angelo; detta var lätt gjordt genom att föra några jägarekedjor upp på de höjder, som lågo ofvanför dem neapolitanarne höllo besatta. Lyckligtvis hade vi litet artilleri i fronten, som gjorde god verkan, men det var bajonetten, som efter vanligheten afgjorde utgången. Neapolitanarne försökte tränga in med en kavallerichock, men blefvo slagna tillbaka, förnämligast genom kallblodigheten hos kalabresarne, som på ett lysande sätt utmärkte sig. Efter tre eller fyra timmars strid, hvarunder alla disponibla krafter fördes fram, blefvo neapolitanarne icke allenast drifna tillbaka från sin position på stora vägen, utan barrikaden blef äfven återtagen. Detta skedde omkring kl. 9. Härunder hade striden varit lika het vid Santa Maria. General Milvitz, som der förde befälet, nödgades inskränka sitt försvar till stadens omedelbara granskap, i det han innehade stora vägen till Capua samt sträckan mellan denna och jernvägen. Några lätta jordverk, som nyss blifvit uppkastade, voro oss nu till stort gagn. Men fienden förde oupphörligt fram friska trupper, som han hade i reserv på fältet utanför Capua. Bomber och kulor flögo in på husen i Santa Maria, och förmådde invånarne att i massa lemna staden. Bud på bud skickades till Caserta, der reserven stod, för att begära förstärkning.Men man ropade på undsättningstrupper äfven från andra håll. Tidigt på morgonen hade en kolonn visat sig bort mot Castel Morone, men hade med lätthet drifvits tillbaka och förnyade ej sitt anfall. Mera allvarligt var angreppet på Maddaloni, der en kolonn om 4