Göteborgsposten – 17 oktober 1860, sida 1

Humbert återigen förenade med föreskrifterna i Antistenes filosofi den epikureiska filosofiens lösare grundsatser. Han egde alla de laster, som utmärkte det tidehvarf, hvari han lefde. Han betraktade vetenskapen endast såsom ett medel för sina passioner och egnade åt studierna endast så mycken tid, som ovilkorligen behöfdes, för att han skulle kunna uppnå sitt mål. När han med sin passion för spelet, bordet, utsväfningarne och orgier af alla slag, en egoist i ordets egentliga bemärkelse, tog på sig ädlingens rika drägt och prydde sig med namnet Bernac, var det för att smutsa sina spetsar på de af utsväfvande unga ädlingar besökta krogarne, för att släpa sitt stulna namn med till de mest vanryktade hus, tillhållen för det uslaste afskum. Han hade fått se Diana dAumont, en dag då han icke var rusig, gå ut från en kyrka på samma gång han gick in på en krog. Hans anfrätta och förtorkade hjerta hade icka klappat häftigare inom hans bröst, men hans djupt sjunkna själ hade genast tänkt, att det kyska och rena barnet skulle bli ett rof, värdt att fångas af en så blaserad jägare som han. Han svor att den unga flickan skulle bli hans offer.