Göteborgsposten – 15 oktober 1860, sida 1

hetsjagten på vildsvin i Metidscha och svanjagten på Halulasjön äro ytterst intressanta, men starjagten med qvast är dock originellast. Rab-Aliskogens trän framlocka neml. en sådan mängd starar att de ofta, när de flyga upp, bilda ett moln, som förmörkar solen. Im aftnarne slå de sig, talrikt som en bisvärm, ned på buskarne. Så snart det är mörkt, ger jagtsällskapet sig på väg, försedt med en stor säck och två qvastar af unga olivträdsgrenar, som äro mycket veka och mycket långa. Så snart man kommit till ort och ställe, tänder man eld under kitteln, och när hartsen är smält, sticker man qvasten ner deri och vrider den omkring tills hvarje qvist förvandlas till ett limspö. Sedan taga två af jagtsällskapet hvar sin qvast och stryker med den öfver några buskar. De stackars stararne, som plötsligt blifvit störda i sin sömn, slå med vingarne och göra ett grufligt oväsende, men kunna icke flyga bort. Och inom en minut äro qvastarne så tunga af de fastklibbade stararne att man måste hålla dem på midten för att icke bryta i sönder dem. Jäågarens nöje består deri att aftaga de stackars fåglarne, vrida halsen af dem och stoppa dem i säcken. Qvastarne doppas åter i kitteln och strykas öfver de närmaste buskarne. Och så fortfar man tills säcken är full. Om natten afplockas fjädrarne och morgonen derpå föras stararne till torget i Algier, der de snart finna afnämare. De äro mycket feta, isynnerhet under olivtiden, och ha en angenäm och pikant smak, som de europeiska stararne sakna. En berättelse, som tyckes vara af något apokrytisk natur, är onekligen följande: Bombonell hade en qväll gömt sig i en trädgård, när kort före solnedgången en stor schakal infann sig. Denne gick omkring bland vattemelonerna, tills han fann en, som föll honom i smaken. Han gnagde då af stjelken och gjorde sig redo att föra bort den. I denna afsigt sköt han den framför sig med nosen och vände sig då och då tillbaka för att se om någon kom tillstädes. Då trädgården omgafs af branta backar var djurets foretag icke lätt, och det inträffade också att, når det hunnit halfvägs uppför sluttningen, vattenmelonen rullade ned i trädgården tillbaka. Schakalen kom då springande efter den och började ånyo sitt arbete, men denna gång höll han melonens stjelk med tänderna och började släpa den uppför backen. Han hade redan hunnit dubbelt så långt som förra gången och ämnade begifva sig med sitt byte in i småskogen, då melonen för andra gången rullade ned, åtföljd snart af schakalen. 5Sedan denne noga betraktat den och vändt den på alla sidor samt funnit att stjelken var helt och hållet afryckt, satte han sig ned för att hvila efter sina fåfänga ansträngningar. Efter en stunds förlopp gaf han ifrån sig ett ljud liknande en hunds skällande; ett aflägset skällande svarade derpå, och efter inom kort kom en schakal trafvande till hjelp. Begge nosade nu på vattenmelonen, liksom för Te MM tem Å