Göteborgsposten – 12 oktober 1860, sida 1

kes att den icke förskrifver sig från Savoyen ller från Geneve utan från Paris. Utantöre papptornet stå stadens och ortens honoratiores en corps, magistraten, domarne, mären, presterna, gensdarmerna och omkring 50 man nationalgarde med 10 avantgarde, hvilka alla ha dåligt gjorda lösskägg — alldeles som på teatern. 50 unga gossar i halmhattar med hvita fjädrar, ljusa, nytvättade bluser och kulörta halsdukar, presentera sig åfvenledes der; det är Evions med alla slags instrumenter beväpnade musikaliska sällskap. Vidare ser man hundrade gubbar, landtmän i frackar från Loden och Manchester; det är S:t Helenariddarne. Dertill komma tre eller fyra gensdarmer till häst och några medlemmar af kejsarens lifgarde. Denna mängd officiela personer innefattades i en spalier, knappt två å tre man djup, som utgjordes af bönder, qvinnor med savoyska bandkoeffyrer, som äro så lika flädermöoss, samt en och annan turist. Geneves aristokrati var nästan icke alls representerad och ingen af de förnämare främlingar, som vistades der hade infunnit sig, men desto flera af Geneves lägre klasser. Passagen vid porten var fullkomligt beqväm, gensdarmerna galopperade väl omkring inom spaliern, men utan brutalitet. Alla stodo stilla och rökte ur sina korta lerpipor i rent linne under muntert samspråk och skratt utan att röja något djupare intresse eller någon väntningsfeber. Klockan var half tre, när vi bildade spaliern. Sedan jag tagit det icke synnerligen talrika folket i ögonsigte, tänkte jag på hvad som komma skulle. Jag hade föresatt mig att för tillfället bortlägga all politisk antipati eller sympati och blott betjena mig af fysionomistens objektiva blick, när jag tog personerna och uppträdena i komedien i skärskådande, på det att jag skulle kunna behålla en fullt typisk erinran deraf. Jag hade aldrig sett kejsarinnan, men Ludvig Napoleon hade jag både sett och talat med hela timmar. Detta hade inträffat för femton år sedan, när jag första gången var i Schweiz. Men sedan hade jag dock fåtängt sökt erinra mig den nuvarande kejsarens utseende. Det är dock längesedan och hans skägg hade då icke samma form som nu, men dessa omständigheter förslå dock ej att förklara det hans yttre så fullkomligt utplånats ur mitt minne och att jag sedermera icke kännt igen mannen som jag såg 1845 i något porträtt, i någon gravyr eller fotografi och ännu mindre i någon karrikatyr. Orsaken är i sjelfva verket den att Ludvig Napoleon icke var en person, som man noga betraktade; man träffade honom liksom så många andra sociala kuriositeter och gaf mera akt på hans yttranden än hans utseende. Och då hans ideriktning, trotts all den intelligens som utmärkte honom, den tiden väckte både medömkan och löje, såsom förhållandet måste vara med hvarje konspirerande tronpretendent, hvars utsigter man anser lika små som hans sträfvande oberättigadt, så glömde man hans yttre så snart man