Göteborgsposten – 10 oktober 1860, sida 1

i en sådan klämma i Gaöta, att han ej har råd alt umbära en enda soldat, och den habsburgska monarken vågar ej röra på sig, emedan han vet att detta vore signalen för Ungern och Venetien att höja upprorets fana. Hennes katolska majestät i Madrid hade visserligen god lust att visa sin rättrogenhet och sina dotterliga känslor för den heliga fadern genom en respektabel truppafsändning, men en vink ifrån Paris har varit tillräcklig för att bringa henne på andra tankar. Så ledes är Pius öfverlemnad åt kejsar Napoleons protektion — en protektion, enligt hvad erfarenheten lärt oss, af ganska tvetydigt slag. Sinxen bevakande den heliga stolen! onekligen en ganska intressant grupp i antik stil, men dervid stannar det; ty kejsaredömets traditionela politik går ingalunda ut på att upprätthålla påfvens verldsliga välde, och det är dessutom icke sannolikt att Napoleon skulle vilja riskera sin popularitet i Frankrike och sitt inflytande på de europeiska angelägenheterna genom ett öppet och decideradt uppträdande mot det italienska enhetsträfvandets princip just nu, då den fått så full vind i seglen. Att bestå hans helighet en hedersvakt af tjugofyratusen man för den tid han finner för godt att qvarstanna i den eviga staden, är något helt annat än att upprätthålla hans myndighet i legationerna. Skola nu omsider fjellen falla från den helige faderns ögon? Skall han nu inse förderfligheten af detta regeringsoch administrationssystem, hvaråt ban länat sitt namn? Detta är föga sannolikt, ty han är, liksom många andra svaga och lättledda personer, ytterst envis. Han skall alltjemt betrakta sig såsom ofelbar, såsom martyr för kristendomens högsla intressen och se i sina motståndaro idel Belials barn, afgrundsfurstens emissarier, som väl förtjena de ohyggligaste förbannelser, som någon påflig fantasi kunnat uttänka. Till denna punkt ha omständigheterna och en dålig omgifning bragt den anspråkslöse och fromme Mastai Feretti. Orimligheten af den ideen, att den romerske biskopen skulle vara verldslig furste har måhända aldrig framstått i klarare ljus än nu, och det icke allenast i följd af tidsförhåldena utan äfven af Pius IX:s personliga egenskaper. Han hade varit en exemplarisk biskop i Spoleto och i Imola, men han var så fullkomligt obekant med allt hvad politik och statsärenden heter, så lättrörd och mottaglig för intryck, att det var helt naturligt att han; såsom påfve skulle blifva ett blott redskap i sina gunstlingars händer, sedan han misslyckats i försöken att realisera sina egna hugskott. Till grund for hans uppträdande såsom reformator lågo inga sannt liberala åsigter utan blott några patrioters tillfälliga inflytanden öfver honom jemte hans önskan att blifva populär, För hans fantasi sväfvade bilden af en påfve, som spridde glädje och belåtenhet omkring sig, och som tillbads af sina tacksamma undersåtare. Han tycktes vara nära detta RA TT 1 TERESE