Göteborgsposten – 8 oktober 1860, sida 1

Humbert kastade snabbt af sig sin vida rock eller chauve-souris. Han syntes nu, klädd alldeles som Reynold och så lik honom, att det var alldeles omöjligt annat, än att taga dem för en och samma person, isynnerhet som, efter hvad vi redan sagt, Humbert, Reynold och Mercurius voro alla tre af samma växt. Humbert rullade ihop sin chave-souris och kastade den under en stol. Han fästade derefter sin röda mask bättre för ansigtet och gick att öppna dörrarne till balsalen. d Herbaut stod utanför på tröskeln. — Ah, Bernac! sade han skrattande. Jag trodde dig ha för händer någon bonne fortune och jag bedrog mig icke, då du varit i enrum med guden Mercurius. Mercurius var, såsom läsaren torde påminna sig, klädd som Jupiters och Maias son. Humbert vexlade några ord med markisen och skyndade derefter bort till det ställe der sfåthållarens förtjusande dotter befann sig. Då Diana såg sin älskare närma sig henne, började hon darra och hennes behagfulla hufvud föll ned mot axeln. Hon kände, att det vigtiga ögonblicket nalkades, då hon måste välja mellan en vanärande flykt och den mans död, som hon trodde vara en medbrottsling till grefve dAuvergne.