Göteborgsposten – 8 oktober 1860, sida 1

styrka till Caserta och dess granskap, hvilken skulle ej allenast kunna hålla sig mot hvarje anfall af neapolitanarne, utan äfven vara i stånd att gå offensivt till väga mot den fienthga linien längs floden. General Tärr utsågs till befälhafvare öfver hela styrkan. Det märktes dock snart, att neapolitanarne ej hyste några elaka atsigter. Alla deras åtgärder, efter det vårt avantgarde framkommit till Santa Maria, voro synbarligen mera afsedda för försvar än anfall. Ej nöjda med att ha förstört bryggorna och tagit bort färjorna samt alla båtarne, började de nu äfven uppkasta batterier på alla punkter, der en öfvergång skulle kunna vara möjlig. Längs hela den motsatta flodstranden ställdes starka poster infanteri, kavalleri och artilleri, och endast små förposter skickades ut från Uapua, för att följa våra rörelser. Med samma drogos de trupper, som lågo inqvarterade i byarne bakom och kring Capua, närmare intill fästningen, för att kunna lättare användas vid försvaret. Denna afsigt, att endast hålla sig strängt till defensiven, visade sig morgonen derpå, d. 14, då tvenne rekognosceringskorpser sändes ut från Santa Maria — den ena åt venster, bestående af tvenne kompanier skarpskyttar, på vägen till Capua, och den andra, som utgjordes af den ungerska legionen, åt höger på vägen åt S:t Angelo, som för till Scafo di Formicola —; hvilket gaf neapolhtanarne anledning att förstöra en båtbrygga. När de båda korpserna ryckte framåt, ryggade neapolitanarne tillbaka, underhöllo en lätt skärmytsling, men retirerade mot Capuas fästning. De tvenne afdelningarne följde dem ända till slutet af en olivskog, hvilken begränsar fältet — ett slags glacis för Capua. Då de kommit dit fram, började fästningens kanoner att spela. Alldenstund trupperna uppnått ändamålet med rekognosceringen, erhöllo de befallning att draga sig tillbaka, hvilket de äfven gjorde utan att förlora en enda man. Under de närmast följande dagarne var allt lugnt, utom en liten oskyldig skärmytsling midtemot San Lencio, som ligger på vägen från Caserta till Cajazzo. Under tiden sändes allt flere trupper till Caserta och trakten deromkring, och general Tiärr beslöt att försöka sätta några trupper öfver floden. Volturno är en af de i sitt lopp mest nyckfylla floder i Italien, så att den från hafvet upp till foten af Cajazzos höjder, hvilket är knappast mera än 20 (eng.) mils väg, genom sina många slingringar och bugter blir nästan dubbelt så lång; dess stränder äro till största delen låga och ungefär lika höga på båda sidor. Då dess bredd vexlar från 50 till 100 yards, skulle det ej vara så särdeles svårt, att anlägga en brygga och skaffa sig en öfvergång på denna långa linie. Men det fanns åtskilliga skäl emot ett dylikt försök. För det första är en sådan öfvergång i bästa fall en långeam och svår operation, och än mera då man har en armå hvilken saknar teknisk kännedom om sättet att föra krig. Vår styrka ligger i bergen, och det var möjligt att genom en rörelse högre upp kunna gå öfver floden, utan att träffa något motständ, samt sålunda passera