Göteborgsposten – 6 oktober 1860, sida 2

— Du har rätt! Reynold är bestämdt en stor man. —Han är ett snille. — Det är nu bara att vänta. — Tiden är snart inne. Humbert steg upp och gick ett par slag i den lilla blå salongen med en dubbel känsla af stolthet och hopp. Han ställde sig på tröskeln till danssalen och lät sin blick halka öfver de grupper, som bildades framför honom af de dansande. De olika turerna i pavanen framkallade då åskådarnes beundran. Grefve de Bernac och baronessan öfverträffade hvarandra i behag, mjukhet och vighet, och deras attityder, deras steg, alla deras rörelser egde en obeskriflig grace och elegans. Diana och egyptiern gjorde dem dock dansens krona stridig. Oaktadt den djupa rörelse, hon rönte, oaktadt den fruktan, som genombäfvade henne, och de stormande känslor, som häfde hennes bröst och trängdes inom hennes hjerna, hade den unga flickan likväl så småningom låtit hänföra sig af dansens yra. (Forts.)