Göteborgsposten – 5 oktober 1860, sida 2

ISO ULL TALLINGUIA Pell viTb NOU, avL IlOoPrSoKaA el statskupp ätven inom landet. D. 21 begaf sig en deputation af öfver hundrade personer till Garibaldi och fordrade ministerens afskedande, emedan den gynnade införlifningen med Sardinien, hvilken vore under närvarande förhållanden alldeles förkastlig. , Endast på Kapitolium, sade ordföranden, vilja viproklamera Italiens enhet, och borjade derefter häftigt angripa Cavours politik. Diktatorn gaf deputationen så till vida medhåll, att han förklarade klagomålen öfver ministeren vara berättigade och blef rörd öfver allusionen på Rom. Han medgaf, att ministrarne ej voro situationen och händelserna vuxna, beklagade sig deröfver, att Italiens fiender skulle bringa honom till den ytterligheten, att han antingen måste nppgifva sitt program eller begå den förbrytelsen att börja ett inhemskt krig, och försäkrade till sist, att han aldrig uppgifvit Rom och Venedig. Då en medlem af deputationen derefter yttrade, att landet skulle öfverlemna åt Garibaldi diktatur för lifstid, om Sardinien sveke sin uppgift, att förena alla Italienare till ett folk, tog diktatorn till ordet, för att förkasta en sådan plan; han var visserligen republikan, sade han, men han skulle förr dö än han bröte sin ed till Viktor Emannel. Garibaldi föreslog nu sjelf, att Cattanco, som gjort sig bemärkt dermed att han i sardinska deputeradekammaren vägrade svära konungen och författningen trohetsed, skulle utnämnas till prodiktator och att Conforti, en afgjord demokrat, skulle bilda ett nytt kabinett, hvarpå den gamla ministeren anhöll om sitt afsked. Man förutspår emellertid den nya ministeren föga varaktighet, isynnerhet som Bertani, själen i densamma, måst afdanka. Vidare brefvexling har naturligtvis sedan egt rum mellan Sardinien och Garibaldi, med den följd att Garibaldi förklarat, det han, for att rädda Italien, heldre skulle nedlägga sin befattning och afträda från ledningen af rörelsen, än bli orsaken till ett inhemskt krig. På detta beslut ha hans motgångar vid Capua säkerligen icke varit utan inflytelse, alldenstund han behöfver artilleri för att kunna öfvervinna konungen, något som är honom af vigt både som krigare och italienare. Konung Frans envishet att hålla sig i Capua kan sålunda betraktas såsom Italiens räddning; ty Garibaldi har der utanför nyktrat till och lärt sig inse, huru onödigtvis han skulle utgjuta sina friskarors blod emot sådana massor, som Fransmännen och Österrikarne,i allo väl rustade, skulle kunnayuppställa emot honom. Såsom sagt, han lärer ha gifvit med sig, och skall säkerligen göra det fullkomligt, då Viktor Emanuel, som först besöker Ancona, anländer till Neapel, skickande före sig samt följd af talrika trupper, hvilka skola göra slut på anarkien, stärka annexionisterna i landet och hjelpa Garibaldi vid Capua, en hjelp hvaraf denne sjelf sagt sig vara i behof, i det han anmodat Cialdini att med belägringsartilleri skynda till honom. Och då dertill kommer att sardinska parlamentet förklarat sig för anslutningens snara fullbordan, efter det omröstning egt rum, kan man antaga att Garibaldi skall tillsvidare låta udda vara Jemnt och böja sig under folkviljan, hvilken i alla hänseenden skall förr eller senare sätta honom i spetsen för expeditionen till Venetien, en expedition som snart ingen ministår skall kunna förhindra. Och har man sålunda fått ett ögonblicks andrum i afseende på Italien. Försynen eller rättare menniskans öde har åter varit framme med sin ironi och nu nödgat Frans II att sjelf vara den, som närmast befästat konungariket Italiens enighet, genom att hålla sig qvar i Capua. Huru skulle det annars gått, om Garibaldi fått marschera på Rom eller åt Venetien? Försynen vakar öfver Italien! För träffningarne vid Volturno och Cajazzi börja vi en redogörelse på ett annat ställe af bladet. — Enligt telegram från Caserta af d. 29, skulle neapolitanarne ha blifvit tillbakaslagna vid Limatota. Detta tyckes vederlägga ett föregående meddelande om att Garibaldi tillgripit offensiven. Han befästar dessutom St. Angelo och Santa Maria, hvaraf man ätvenledes kan finna, att hans ställning är på visst sätt oroande. Den store Diktatorn erfar här sanningen af satsen: det finnes ingen farligare fiende än den man föraktar. Huru förhåller det sig med Rom och Napoleon? Att denna fråga är omöjlig att be