Göteborgsposten – 5 oktober 1860, sida 1

tvenne sqvadroner kavalleri, som han hade med sig. Då general Tärr anländt till trakten af Grottaminardi, sista stationen på vägen till Åriano, afsände han en härold, för att göra sig underrättad om general Bonanis afsigter. Svaret löd, att han önskade förena sig med konungens trupper i Gaöta, och att han hoppades få tillåtelse begifva sig dit, utan att bli oroad. Derpå svarades, det sådant ej kunde låta sig göra. Han tillsades att nedlägga sina vapen och lemna qvar materielet; att manskapet skulle begifva sig till sina hemorter, men att officerarne kunde få behålla sina svärd, och begifva sig till Gaöta eller hvart annorstädes de behagade. Efter några öfverläggningar i Grottaminardi ingick man härpå. Utan att afvakta kapitulationens verkställande, begaf general Tirr sig, endast åtföljd af sin adjutant, till Ariano, hvarest han, oaktadt alla elaka påståenden, fann folket vara lika stillsamt som på andra ställen. Vinsten af kapitulationen utgjorde 4 kanoner, 150 hästar och öfver 1,000 gevär. Expeditionen återvände derpå så hastigt som möjligt, sedan dock några af ledarne blifvit fängslade, nationalgardet åter organiseradt och platsen lemnad i säkra händer. General Tiärr hade ännu icke återkommit från Ariano, då några trupprörelser började göras på annat håll. Ni torde minnas, att man allmänt trodde, ja äfven önskade, att konungen skulle öfvergifva partiet, hvilket var för honom så hopplöst efter hufvudstadens förlust samt de flesta fastlandsprovinsernas, flottans och en stor del af hans armås öfvergång. Man ville veta, att stort missnöje och nedslagenhet rådde bland de trupper, som förblifvit honom trogna, och att det endast var de osannfärdiga berättelser om deras behandling hvilka gingo öfver, som afhöllo många från att följa deras kamraters exempel. De främmande regementena hade visat sig nästan vilja göra myteri och de flesta af de högre officerarne ansågo allt vidare motstånd vara fåfängt. Det blef likväl snart klart, att denna allmänna förmodan var oriktig och att konungen, genom ett eller annat inflytande eller möjligen tillfölje af hopp om utländsk hjelp, beslutat förlänga motståndet inom den rayon som ännu återstod för honom. Omkring 25 eng. mil norr om Neapel flyter mot bafvet Volturno, en af de största floderna på Neapels fastland. Kommande från hjertat af Abruzzerna, rinner den mot söder, gör vid höjden Alife (Samniternas forna Alifa) en hastig krökning mot sydost, kringflyter Monte Matise och viker derefter nära Cajazzo, en annan Samnitisk stad, mot sydvest, samt löper genom Campanjans slätter ut i hafvet, Ett par mil från dess inlopp till slätten ligger Capuas fästning, som utgör medelpunkten för de stora vägarne från norr till söder. Denna flod har af Neapolitanarne utsetts till försvarslinie. I förening med Gaöta — en ansenlig fästning oäh neapolitanarnes största arsenal för såväl armåen som flottan att stödja sig på — är flodlinien ingalunda TI. 1! 01. TA FL TA 8 wp oo RR