Göteborgsposten – 4 oktober 1860, sida 1

Grefven följde yttersidan af denna lefvande häck, som inhägnade dansfältet, och kom. ända fram till andra salongen. Der dansade man ursinnigt pavane, liksom i den första. Dansen hade nyss börjat. I motsatta ändan af den sal, hvari grefve de Bernac nu inträdde, blef han genast varse familjen dAumont. Grefven kryssade sig genom trängseln ända fram till dem. Han helsade djupt på modren, vänskapligt på hr dAumont, hvars panna var ännu dystrare och tankfullare än dagen förut, och räckte hjertligt sin hand åt den unga sköna flickan. — Jag ber, min fröken, sade han och visade på åskådarne af dansen, beröfva ej dessa menniskor nöjet att få beundra er och gör mig den äran mottag min arm. Derpå lutade han sig närmare intill Diana och tillade sakta: — Jag skall kanske endast få detta ögonblick att samtala med er. Den unga flickan, som i början synts tveka, reste sig hastigt upp, synbarligen djupt upprörd. Med feberaktig häftighet lade hon sina små fingrar i grefvens hand och det vackra paret be