Göteborgsposten – 3 oktober 1860, sida 1

efter mig. Jag skall vänta er. Jag tror, attvi ha åtskilligt att tala med hvarandra om. Giraud häftade åter sin genomträngande blick på den unge mannen. — Det tror jag också, svarade han långdraget. — I morgon således ? — I morgon, nådig herre, Baronen skyndade uppför trappan, der han råkade sina båda vänner, som ännu väntade på honom. Giraud följde honom med ögonen, derpå vände han sig mot Richard, som dock stod så långt derifrån, att han ej kunnat höra ett ord af samtalet. Den gamle sergeanten tycktes icke desto mindre vara temligen nyfiken om innehållet af zdenna lilla scen, som spelats inför hans egna ögon, men han var en alltför gammal räf, att vilja visa sig ega den ringaste nyfikenhet. Hans närvaro hade för öfrigt gagnat Giraud deri, att han nästan nedtystat den nyss så stormande hopen. Giraud och sergeanten hade närmat sig hvarandra och betraktade alltjemt med sträng uppmärksamhet de nyanlända gästerna, under det de då och då utbytte med hvarandra några betydelselösa anmärkningar. Efter några ögonublicks förlopp hade en