Göteborgsposten – 3 oktober 1860, sida 1

Från Neapel. (lfter korresp. till Allyemeine Zeitung). Garibaldis trupper, som nu redan till stor del afmarscherat, toöretedde de torunderligaste motsatser. De som först anlände hit utt Neapel, Guiderna, voro präktiga soldater med ett krigiskt utseende; de flesie utaf dem hade vart med vid Marsala. Nästan alla ollicerare voro högväxta, smäria och hade ett högst energiskt yttre. Blaud soldaterna funnos studenter från Venedig, Mailand och Pavia, resligt, vackert folk trän 15 till 25 år, eldiga och färdiga att trotsa hunger och strapatser. De hade vandrat genom Kalabrien utan annan föda än ost och bröd. Det fanns bland dem unga män, som hade obegränsad kredit hos bankirerna, men inga skodon på fötterna; de beklagade sig icke derotver. Der tunnos hela kompanier at pojkar om 12 tll 17 år. Offticerarne förklarade dem vara de aldra bästa soldater i verlden, ty de tänka aldrig på faran. Bredvid dessa såg man gamla, gråhariga soldater. Brigaden Nicotera var den. enda, som egentligen utgjordes al folkelementer. Man fann val äfven piemontesiska, franska och engelska desertorer ibland dem, men endast till ringa antal. Sjeltva Neapolitanarne låta värfva sig till större antal än man hade förmodat; 10,000 kalabresare ha varit här i Neapel, bara vackra karlar med geväret på axeln och den spetsi ga hawWwen på hutvudet. Utom invänarne i Båda Sicilien har Garivaldi 35,000 frivilliga. Ileia Norra Italiens adel finnes representerad i deras leder. Man ser der sextonäriga kapjener. Några skritfva vers, andra sjunga, alla tala om krig och slagtningar. Man berättar, att konung Frans skall ha frågat en person, som kom från Neapel till Gacta, huru man mottagit diktatorn i Neapel. Han blef djupt förvånad, då han fick höra, att Garibaldi tågat ditin, endast åtföljd af några utficerare. lan lade handen på pannan lik en person, som uppgilfver sivt sista hopp. Mest förundrade det honom likväl, att hogvakten och fästena, som ännu voro besatta at hans trupper, icke sköto på Garibaldi, då han tärdades derftörbi. Diktatorns kapellan, kapucinaren Leon Pantaleo, predikar för presterna, för att förmå dem väpna sig i fäderneslandets intresse. Och pater Gavazzi, som blilvit garibaldisk soldat, håller offentliga tal under bar himmel, hvilka utöfva den storsta verkan på folket, som strommar till honom från alla håll och kanter. Han utvecklar ideen om ltalieus enhet och nedtystar misstanken om republikanism, i det han uppmanar sina åhörare att ropa: Lefve Viktor Emänuel! Men ätven han säger, att det ej kan bli fråga om någon anslutning, förrän bela Italien eröfrats: Diplomatien kunde lätt tvinga Viktor Emanuel atv stanna, heter det.