Göteborgsposten – 28 september 1860, sida 2

Från Utlandet. Det tyckes verkligen som Påfven skulle, med eller mot sin vilja, göra ett slut på den spänning, hvari Italien befinner sig, tillfölje af oenigheten mellan dess båda mest framstående söner. Hans Helighet har nemligen behagat förklara, att han afreser från Rom, om franske kejsaren icke lagar så att Sardinarne packa sig ut från Kyrkostaten. En sådan begäran kan naturligtvis ej bifallas, isynnerhet då det just hör till Napoleons program att Sardinien skall ha Kyrkostaten, Det är således mer än möjligt, att den värde himmelsståthållarenå på jorden tager af sig tofflorna och i stället ikläder sig ett par resstöflor, stoppar St. Peters nyckel i fickan, hänger kräcklan på en spik och beger sig i väg. Afven detta skulle väl Napoleon ej se så ogerna, endast Pius ville vara god och taga in hos honom. Men det är just hvad påtven icke vill. Avignon intager en allför obehaglig plats i Påfvedömets historia. Det skulle ju kunna vara möjligt till sist ändå, att — Edmond About har rätt i sitt val af Jerusalem såsom säte för den helige fadren! Från krigsteatern i Kyrkostaten är det naturligtvis tyst, alldenstund Lamoricieres trupper ej mera finnas till och någon underrättelse om Anconas fall ännu icke blifvit utspridd. Sardinarne ha emellertid besatt Civita Castellane, som ligger mellan Viterbo och Rom, hvilket senare de närma sig alltmera, under det fransmännen draga sig tillbaka både här och der. Bland annat ha de utrymt Corneto, som ligger i grannskapet af Civita Vecchia. Sardinarne, som följa fransmännen troget ispåren, marschera, då dessa marschera, göra halt, då de göra halt o.s. v., ha naturligtvis besatt Corneto. General Cialdini har, till belöning för den seger han tillkämpat sig öfver de påfliga i det vilda och blodiga slaget vid Castel Fidardo, erhållit storkorset af savoyska militärorden. — Ännu har man inga autentika uppgifter om de förluster i döde, som de båda motståndarne lidit. Det antages vara betydligt, isynnerhet som Lamoricieres legotrupper slagits med ursinnigt raseri. Om schismen mellan Garibaldi och Cavour vet man ingenting vidare. Allt ar bara gissningar och den ene öfverbjuder den andre i de djerfvaste hypoteser. Emellertid är det att hoppas det Viktor Emanuel skall lyckas få allt på god fot igen, åtminstone tillsvidare — såframt han rest, hvilka de tyska tidningarne genom telegrammer från Turin vilja veta. Det vore i sanning ej mera än hvad man med skäl kan ha att vänta af Garibaldi, hvilken alltid skildrats såsom så högsint och ädel, en verkligt klassisk gestalt, det han läte allt enskilt, personligtgroll fara och fortfor 1 sitt ädla verk, att befria sitt fosterland. Från krigsteatera i Södra Italien skrifves, att Garibaldisterna förlorade 200 man vid sitv misslyckade försök att angripa Capua, för att sålunda kunna betäcka en mot Volturno gjord rörelse. Neapolitanarne skola ha angripit Caiazzo, men blifvit kastade tillbaka. Gårdagens telegram till G. P. berättar, att Garibaldisterna senare äterigen blifvit slagna i tvenne skarmytslingar. Garibaldi drager emellertid tillsammans sina trupper på höjden af Volturno och skall, då han hunnit förena sig med Tiärr, genast börja angreppet. Oftare och oftare riktas blickarne mot Venedig, der väl dock den egentliga kampen om ett enigt Italien skall stå. Det är först der man väntar sig början till slutet, och det är kanske der allt skall antaga en den märkligaste phas historien kan ha att uppvisa. Der skall det måhända först komma till en rätt allvarlig krigsförklaring mellan absolutism och TTTETET—kk mH mr ND nerat ut die och skaffat mio reda nå dina harm