Göteborgsposten – 28 september 1860, sida 1

tion borde låta komma sig till last. Eller tager verkligen en själasörjares kall de andliga och lekamliga krafterna så litet i anspråk, alt man tryggt kan öfverlåta dess bestridande åt en person, hvars verksammaste ålder är förbi? Fordrar detta kall inga andra förstudier än dem, som hjelpa pastoratsspekulanten — oftast knapphändigt nog -genom prestoch pastoralexamen? Och den inre kallelsen — kommer den ett, tu, tre öfver honom i samma ögonblick han känner sig vara i behot af ett godt lefvebröd eller af hvila efter mångäriga mödor i skolans tjenst? Och embetsgålvorna — ha de alltjemt legat som den outvecklade blomman i knoppen för att slå ut i rättan tid, när de nu behöfvas? Och skall ej bristen på öfning och andlig erfarenhet blifva kännbar för f. d. akademikern eller skolläraren, när han börjar expermmentera såsom själasörjare, sannolikt i dessa tider af bekymmersam adjunktsbrist utan någon rutinerad medhjelpares råd och ledning att stödja sig vid: Och skall icke den stackars hjorden bli lidande på en dylik experimentering och frestas att taga sin tillflykt till dessa ambulatoriska ledare, hvilka den lärde pastorn troligen icke försummar att beteckna såsom ulfvar i fårakläder ? Dessa frågor skulle bäst kunna besvaras genom exempel och det i massa, men exempla sunt odiosa — hvem vet icke det? En nyss utnämnd kyrkoherde har, genom att under flera decennier, år ut och år in tugga glosor och speja efter andemeningeu af de grekiska och romerska författares uttryck, omsider förlorat förmågan att uttrycka sig på sitt modersmål på ett för sina enfaldiga sockenboer begripligt sätt. En annan har genom irrfärder i det högre tänkats verld kommit till samma pukt. En tredje är estetiker och har blott blommor och poetiska grannlåter att erbjuda sin hungrande hjord. En fjerde framställer i tyvärr alltför begripliga ordalag den betydelse, förnuft och vetenskap vilja tillerkänna biblens ord och löper med rationalismens murbräcka helt käckt till storms mot församlingens barndomstro. En femte håller 1 katederton dogmatiska föreläsningar på predikstolen, och en sjette tror sig ha uppfyllt allan rättfärdighet, när han serverat sina åhörare med torra moralkakor af egen fabrik.) Under sådana förhållanden är det i sanning ej lätt att inse, på hvilka grunder majoriteten i bondeståndet kunde votera emot den föreslagna reformen. Idåen att genom dessa öfverlöpare från universitet och skola till kyrkan i någon mån motverka den öfverklagade prestbristen, håller ej stånd då man besinnar att det är adjunkter och icke pastoratsaspiranter, som fattas. Tvertom skulle sannolikt den ifrågavarande reformen verksamt bidraga till denna brists afbjelpande, enär nu mängen låter afskräcka sig från den presterliga banans beträdande af fruktan för EL Aa Ah s oo ee