Göteborgsposten – 26 september 1860, sida 1

dens bifall. Hvar och när han på sitt frihets tåg visat sig, ha panegyrister ständigt föl honom och strött för honom sina blommo:i Den utanför stående allmänheten, som så lä gripits af hänförelsens svindel och så ogern vill vakna upp derur, klappar i händerna : bifall och ropar till en annan lugnare samtid sitt plaudite. Hela verlden bildar en end corps des claqueurs, och pjesens hjelte är sto i allo stor. För de sublima, de allt hänft rande scenerna glömmer man de mindre god; Sjelfva entröen är ju imponerande. Skåd spelet är ypperligt och den handlande pers nalen fullkomligt inne i sina roller. Scenfö ändringarne gå som en dans, ty hjelten, pre mieraktören, är sjelf regissör — och bofven stycket får sin välförtjenta lön. — Men s kommer sedan den kalle observatorn, den fö farne kritikern. Han har med ledsnad se ett och annat, som gör alt pjesen troligen förmår länge hålla sig på repertoaren. Ha säger detta åt dem som vederbör, för att I felen rättade. Men, litande på den hatda ly kan, följer man ej hans varnande råd. Cavour och Garibaldi, se der de båda p ler, kring hvilka den italienska rörelsen vr der sig, För Italiens lycka måste de var med hvarandra nära förenade. Den ene : själen, den andre kroppen; den ene vilja den andre armen; den ene tanken, den andi kraften. Troligen förledd af sina framgånga vill Garibaldi ej lyssna till den diplomatisl kloke statsmannens Cavours råd, att ej bring Frankrike i harnesk mot revolutionen. Lej net ser ej de små myrorna, men han ka dock af dem ätas upp. Garibaldi ser blo det honom vinkande målet. Italia un: är hans ide, och sjelf en entusiasmens ma betänker han måhända icke alla de maralist nederlag ett materielt dylikt kan bereda hq nom. Revolutionen måste segra, om den skall falla i sönder; ett nederlag har ofta fö vandlat den till ödmjukt slafveri. På öfve ansträngning följer alltid slapphet; på rus olust. Mer än en revolutionshöfding har få svälja den bittra sanningen i denna sats. Ska Garibaldi äfven blifva bland dem? Lyckligtv beror det ännu på honom sjelf. Envisas hs med att, såsom hans proklameret, först frå Vaticanen i Rom uttala anslutningen till Sa dinien,; dål sväfvar Italiens sak i den stö sta fara. Sardinien och revolutionen sk la då skiljas åt; och om Garibaldi skulle v ra nog olycklig att i början erhålla någ fördel öfver påfvens skyddstrupper, fransmå nen, då skulle han ock tvinga kejsar Nap leon att, om än endast för sin militära hede skull, utveckla hela sitt rikes styrka och kros: honom. Att Osterrike ej heller skulle lem ögonblicket obegagnadt, för att återtaga hv: som en gång förlorats, derom kan man icl tvifla. Vi älska att tro det Garibaldi ej bländats af sina segrars glans, det han glör sina egna minnen. Han har förut kommit erfarenhet af Fransmännens styrka och d på samma ställe, der han nu tyckes vilja a gripa dem. Dessutom är Garibaldis anfall ———L-—