Göteborgsposten – 25 september 1860, sida 1

den förmente befriaren var ursinnig. De ville. icke höra någon förklaring eller föreställning, och allt hvad vi vunno med våra förnekanden var att de gillade våra skäl för iakttagandet af ett inkognito samt lofvade oss att ,, bevara hemligheten. Emellertid togo de fram alla slags porträtter af Garibaldi och sedan de jemfört dem med det förmenta originalet, förklarade de identiteten vara ovedersäglig. Och sedan denna villfarelse slagit nog djupa rötter, blef stor fröjd i La Cava. Om menniskors känslor skola bedömas efter larmet, så ha Garibaldis välgerningar utan tvifvel kommit ett tacksamt folk till godo. Den glädje, som folkskarorna i La Cava — liksom de i Salerno och i alla andra städer häremellan och Reggio —ådagalade, kan endast betecknas med ett enda ord, och detta är ursinnighet, en ursinnighet, som uppenbarade sig hos personer af alla sambällsklasser, åldrar och vilkor. De, som ansågo att neapolitanarne sjunkit för djupt för att kunna fatta och värdera friheten, kunna åtminstone icke neka att dessa under sitt långa martyrskap mognat tillräckligt för att uppskatta värdet af deras befrielse från slafveriet. De äro qvitt det förflutna; framtiden kan icke medföra något dermed jemförligt. — Befrielse från träldom är icke för dem ett tomt figurligt talesätt. Öfverallt finner man män, från hvilkas lemmar fjettrarne aftagits i följd af Garibaldis ankomst, eller af den fruktan, som hans annalkande ingaf. Det tyckes nästan som hade hvar tredje man, vi möta, varit galerslaf; hvar och en har gin sorgliga historia att förtälja; alla ha de uthärdat samma tortyr som Poerio, ehuru de aflägsna provinsfängelserna hållit verlden i okunnighet om deras lidanden. Vi uppehöllo oss i La Cava länge nog för att öfvertyga oss em att de 12,000 man, som lågo i Nocera, ämnade draga sin kos, att de utländska trupperna vägrade att slåss och att upplösningsprocessen var lika fullständig i grannskapet af hufvudstaden som i provinserna. Derpå återvände vi till Salerno och inemot kl. sex slöto vi oss till en lång rad vagnar, som ilade Garibaldi till mötes. Generalen hade på morgonen begifvit sig från Auletta; han hade gjort halt vid Eboli, der han genom våra och general Trapollis telegrammer underrättades om sakernas ställning, och han var nu beredd att göra sitt intåg i staden. Vi kommo till Salerno i ett dammoln, sådant som endast södra Italien kan prestera efter nära fyra månaders molnfri torka, och banade oss väg till Intendenzans palats genom en entusiastisk folkmassa, som icke kunde återhållas ens af nationalgardets bajonetter. Efter att ha bevittnat detta bullersamma skådespel, begåfvo vi oss till La Cava i akt och mening att samma qväll begifva oss till Neapel. Men vi funno det mera lämpligt att hvila några timmar och begifva oss till hufvudstaden med Victris och Neapels tidiga jernvägstrain. Det neapolitanska fälttåget har genomgått följande faser: först marscherade Garibaldi och hans officerare, sedan redo de, då de tillkämpat sig ridhästar; när dessa blifvit uttröttade, togo de enskilta åkdon; derpå påskyndade de färden genom postvagnar och till slut reste de på jernväg. mm vVÖ( MM OUVUVÖUmV HH VOÖU(O( NV HO HV MO OO OH OO OO AA Mmmm mm m MMM: tU MM V VV VÄ VO MU UOUÖUÖU HV VA A OS OO OH OO OO OO HH ÅHS — —-—-H—-—-W-WB6 XX V a