Göteborgsposten – 24 september 1860, sida 1

kom som en höstflägt till oss alla och på den svenska sångens lyra var det väl i sanning som om en af silfversträngarne sprungit. Den friska och fria svenska poesien har ingen representant mer. Braun var en värdig sådan, oaktadt allt hvad man vill invända att hans pegas flög alltför lätt åstad och att hans sånggudinna icke var liden i fruntimmerssällskap. Sådana påståenden vederläggas likväl snart, då hvarochen måste medgifva behaget i Brauns skrifter, ett behag som icke blott är det lockande yttre utan jemväl uthärdar undersökningens prof. I många af hans poemer, som man kallar lättsinniga, ligger den vackraste moral i dagen för den som sjelf har någon sådan och det lär väl vara bäst genom honom bevisadt, att poesien icke missbrukas, om den icke alltid är hjeltedikter, andliga visor och månskensfantasier. Hvem näst Bellman är så mycket läst som Braun? Begge äro så populära, icke derföre att det dåliga är populärt, ty vi tro icke på så mycket ondt i verlden, utan derför att det sanna och naturliga, helst i humoristisk drägt, alltid vinner gehör och icke detta blott -— det vinner äfven hjertan. Såsom alla menniskor med stora tankar och varma känslor lefde Braun icke i den harmoni med verlden, som de vanliga finna så lätt just derför att de äro mera verldsliga, ack, mera än den som de mest beskylla derför. — När skalden tiger är han lycklig, när skalden dör är han lyckligast. B. P.