Göteborgsposten – 24 september 1860, sida 1

B. Detta är mig knappt sannolikt; och förundrar mig så mycket mer, som du sjelf är en lärd man. A. Det senare vill jag lemna osagdt; det osannolika åter är, menar jag, lätt att bevisa vara sanning. Men jag vill icke nämna de egyptier och de babyloniska magierna, icke de skriftlärda och pharisber, icke de hedniska filosofer, ehuru desse till stor del voro mildare än nutidens; ty du skall säga mig, att vår lärdom är ju endast bildad i enlighet med kristendomen, till och med den, som nu blifvit för oss öfrig i ganska fiendtlig gestalt. Blott det vill jag fråga dig, om du någon gång gilvit några at våra vanliga lärde anledning till förargelse? B. Så vidt jag vet, nej. A. Då strider jag förgäfves med dig; men har du aldrig varit uti någon sak af en annan mening än en af desse? B. Jag erinrar mig det ej. A. Då har jag intet att med dig skaffa; men har du aldrig hört talas om odium theologicum? B. Förlåt min enfald: är det en slags ört? A. Rätt frågadt; det är en malört af bittraste slag, odlad på teologernas inmark. B. Du talar således om de skriftlärde och ej om de lärde i allmänhet, som jag trodde i början. A. Orten är odlad rättnu af allt hvad ärda händer heter, om den ock bibehåller sitt ursprungliga namn, till minne af dess ursprungliga fosterjord. B. Men de äro dock mensklighetens lärare? ÅA. Ja, i sanning mensklighetens, ty de hafva föga gudomligt uti sig. B. Men sysselsätta de sig icke hela sitt Mif igenom med disputationer, hvilka dock intet annat äro än utjemningar och förmedlingar af andras meningar? A. Ja, de disputera, och det ganska gerna, när omdömet och afgörandet står till dem sjelfva och när de hoppas att denna öfning kan inbringa dem pris och beröm; men om du på allvar ger tillkänna att något hos dem misshagar dig, så är du förlorad. B. Nu, så må sanningen öfverbevisa dem. ÅA. Sanningen får, der de lärda tala, sällan vara annat än en tyst åhörarinna, och dristar hon höja sin röst, så får hon på ett mer eller mindre höfligt sätt det beskedet: qvinnan tige i församlingen. B. Men är det icke till denna qvinnas ära och försvar de kämpa? A. Som äkta medeltidshjeltar, som nedstucko hvarandra, för att vinna en qvinnas pris; blott med den skilnad att här råka de i ifvern att sticka ut ögonen på qvinnan sjelf, om hon synes vara för granntyckt med deras manövrer. B. Stackars de lärde, om så är. A. Stackars sanningen, som så är. Har du hört talas om konsten att göra svart till hvitt och hvitt till svart, att i de vissaste saker inbringa tvifvel och göra det tvifvelaktiEE ntryck denne person utöfvade på hvar och en som såg honom. Hans drömmande, tankfulla öga, hvari alltid rann en dyster eld, egde en beherrskande makt, om man svårligen kunde undandraga sig, och lla hans rörelser buro prägeln af ett nästan fvermenskliot majestät.