Göteborgsposten – 19 september 1860, sida 1

och det är en sådan beskrifning vi här lemna om Garibaldi i Neapel, skildrad af ett ögonviltno, under d. 7 September. Garibaldi år ibland oss — flere dagar förr än vismed säkerhet hade väntat honom. Han kom till Salerno i går. Det var ingen tid att förlora, och så skyndade vi ull jernvagen, der navivnalgardister stodo posterade vid alla Ingängarne, och Haggor 1 storsta hast utbreddes, ty diktatorns ankomst skedde så plötsligt, hksom allt hvad han gör, och folket var otorberedt. Väntningsrummen ini stationen voro fulla at Neapels anseddaste personer, ätlminstone ibland de lberale. Slutligen ringer en klocka, en train nalkas och skallande vivatrop dana genom rymden; men nej, det är icke hjelten; det är en trupp Bayerska svldater, som nyligen deserterat och nu törena sig med det segrande partiet. Vi vända oss lugnare om och börja tala med hvarandra om de sista 12 arens lidanden och förföljelser, vch utpeka alla de anmärkningsvårda personerna i väntsalen. Slutligen slar hon 12, en klocka höres pingla och från långt häll gifves signal om att Garibaldi nalkas. Viva Garibaldi höja sig nu från tusendens läppar och traiuen stannar; några rödskjortor suga ur, och de vmtamnas, kramas och kyssas med denna häftighet och eld, som utmärka den italienska itvern. Der var en stackas gubbe, hvilken tillfolje af sitt skagg togs för Garibaldi och blef så kramad, att jag trodde han skulle qvåfvas under vänskapsbetygelserna, men den store mannen sjelf hade gått ut genom en annan dörr, och nu blef det ett löpande åt alla hall, för att kunna genskjuta honom. Vi veko at på on sidogata och lyckades komma så godt som i famnen på diktatorn. Man kan ej misstaga sig om detta ansigte; der finnes hela storheten och öppenheten hos den, som naturen gifvit sitt adelsbref, och det säger ej vw, medan det rufvar på ett annat; det utmärkes genom en huldhet och renhet, som man förgätves söker hos många af verldens så kallade stora. Jag blef mycket betagen at hans lugna sjelbeherrskning och ljutva leende. Han beledsagades af tre rader vagnar och begat sig längs Marinella genom Basso Porto, omringad af tusenden och ötverhöljd af deras helsningsrop, uppfor Lago Uastello och vidare förbi San Carlo samt kongl. palatset, hvilket konung Frans lemnat några timmar förut, och gick in i det palats, som är bestämdt för emottagandet at utländska furstar. Folkmassan böljade framför och bakom mig, såg upp till fonstron och ropade, för att få se Garibaldi. Först kom en rödskjorta, så en annan och slutligen hjelten sjelf. Hvilket vivarop, som nu dånade från massans lungor dernere! Det var omöjligt avwt göra sig hörd bland skriket och tumultet. Garibaldi lutade sig öfver jernräcket och såg ned på folkhopen. bn rörelse med handen slutligen begärde tystnad, men förgäfves. Zitti! Zitti! hördes nu från alla håll och en fullkomlig tystnad inträdde. Neapolitanare! sade en stämma, så klar RE ———— AA ————