Göteborgsposten – 17 september 1860, sida 1

Befrielsekriget i Kalabrien. (Från Times korrespondent.) Bagnara d. 24 Augusti. (Forts. fr. nio 217). Vi befunno oss i dag morse med general Garibaldi och hans stab på terrassen till ett lustställe nära Altafiumara, sysselsatta med att äta ost och bröd samt smörja oss med detta lyckliga lands svällande drufvor och fikon, då en stor örlogsfregatt kom med full machin styrande emot oss, som om han hade för afsigt att gifva oss en minnesbeta. Garibaldi gaf genast befallning att ladda kanonerna i de två närbelägna fästena Fiumara och Torre Cavallo, hvilka ännu icke alldeles utrymts af sina f. d. garnisoner, och bereda sig på att emottaga ångaren. Han följde med sin kikare noga fregattens rörelser, men efter två eller tre timmars löpande från Scylla till Faro och från Faro till Scylla, alltjemt på ett par mils vederbörligt afstånd, vände kronoångaren tillbaka, då säkerligen också amiralen, eller hvad rang befälhafvaren ombord kunde ha, satte sig ned vid sin maccaroni, i den glada öfvertygelsen om att ha i allo uppfyllt sin pligt. Min enskilda öfvertygelse är, att en engelsk (eller annan?) fregatt skulle gått ända inom pistolskotts håll från alla dessa fästen och tystat dem det ena efter det andra med blott ett par bredsidor, emedan fästena cj äro mycket starka i sig sjelfve och vi hade: besatt dem med frivillige, af hvilka de fleste ännu i hela sitt lif aldrig sett en Kanon. Saken är dock den, att den neapolitanska flottan är fullt ut lika mycket demoraliserad och disorganiserad som den neapolitanska arm6en, officerare och gemene man befinna sig i öppet krig med hvarandra och längta endast efter att få komma helskinnade undan från denna obarmhertiga strid. Ingen menniska kan göra sig en föreställning om de goda Kalabresarnes entusiasm. De betrakta Garibaldi som en Messias, och de skulle verkligen störta sig i elden, för att göra honom och de förnämsta af hans följeslagare till viljes, endast de visste, hvad de skulle göra och huru de skulle bära sig åt. De äro till obeskriflig grad rådlösa och oskickliga; den primitiva enkelheten i deras id6er, vanor och seder är alldeles förvånande, men man kan likväl hvarken betvifta deras förträffliga natur eller goda vilja. Några af deras nationalgardister, hvilka öfverallt hastigt organisera sig sjelfva, hade gripit en lömskt skelande prest, som de anklagade för att i 13 år ha förföljt det liberala partiet och orsakat flere af landets ädlaste patrioters undergång, död eller fängslande. De hade snokat upp honom i något hemligt gömställe och drogo honom inför sin befriare och hämnare i Fiumara, med begäran om att Garibaldi skulle skipa rätt öfver denne gamle för