Göteborgsposten – 17 september 1860, sida 1

Österrikes nuvarande ställning. Vi kunna ej neka oss nöjet att här efter Times meddela en uppsats om Österrike, hvilken föreslår den mest praktiska lösningen af Österrikes invecklade ställning till ltalien. Uppsatsen lyder: Österrikes nuvarande ställning och framtida utsigter utgöra ett at de vigtigaste ämnen, på hvilka Europa kan fästa sin uppmärksamhet. Det har varit Österrikes lycka, att det väckt sympati såväl hos de absoluta makterna, på grund af sina med dessas beslägtade institutioner, som hos de makter, hvilka afsky dessa institutioner, på grund at den nytta, det gjort såsom slutstenen i den båge, som upprätthåller tingens nuvarande ordning i Europa, om han än vacklar under bördan. Ingen kan eller vågar förakta Österrikes politik, ty ingen kan förutse, huru snart en förändring 1 detta, det minst kompakta, det sämst styrda och minst blomstrande af alla kejsardömen, skall kunna inverka på hans egen ställning. Österrike tyckes, för att låta detsamma rätt vederfaras, så småningom. ha fått upp ögonen för den kritiska belägenhet; hvari det nu befinner sig. Först kändes den af nationen i allmänhet, derpå af den minst bigotta och minst exklusiva delen af aristokratien, och slutligen har denna sanning trängt in på det otillgängligaste af alla stållen, in i den österrikiske kejsarens eget kabinett. Den gamla optimismen har försvunnit och med den har äfven det gamla, trygga och blinda sjelfförtroendet tagit till flykten. Man har upptäckt, att en sak kan vara riktig, fastän den aldrig förekommit i Huset Österrikes historia, och att en sak kan vara rasande, om den än är balsamerad af traditioner, hvilka ligga lika långt tillbaka i tiden som tretioåriga kriget. Man kan omöjligen annat ån medgifva riktigheten af den vink, som de kejserliga rådsherrarne gifva sin beherrskare. Ar 1848 stod, såsom vi veta, kejsardömet, vid förderfvets brant, och det räddades endast genom en stor generals tapperhet samt en oförtruten ministers råd från fallets afgrund. Men det beslut man derefter fattade skall af historien betraktas såsom ett af de sällsammaste och derjemte djerfvaste, hon har att uppvisa. I det ögonblick, då en befallande politik fordrade, det Österrike skulle försona sig med de ännu upphetsade och förbittrade sinnena, genom att införa reformer, beslöt det, medan det ännu blödde efter kampen för sin blotta tillvaro, att anstifta sin egen revolution. Den makt, som så nyss hade stridt mot de olika nationaliteter, hvaraf det är sammansatt, ville, då striden var slut, kufva dessa nationaliteter, tillintetgöra deras egendomligheter och göra Osterrike lika homogent och enformigt, som Frankrike blifvit det efter sin stora revolution. Kroater och Tyrolare, Ungrare och Böhmare, Italienare och Siebenbärgare, alla skulle malas i samma qvarn, och de mjölkorn, som denna frambragte, skulle icke kunna skiljas från hvarandra. Striden har nu varat i 10 år, hårdnackadt förd både å regeringens och undersåtarnes sida. Schwarzenberg sade, att det skulle bli ett tidens verk, och det har det äfven blifvit. I alla fall fick politiken ej tid att vara lycklig. Kriget med Frankrike visade Wienerkabinettet, att den centraliserade regeringen ej hade några vän