Göteborgsposten – 15 september 1860, sida 2

Wilhelm von Braun, Gång efter annan är det vår sorgliga pligt att omnämna huru Döden med sin lia afmejar äfven de väsenden, som verlden med rättvis stolthet kallar sina snillen, sina store inom det skönas verld. Wilhelm von Braun den glade skalden, har slutat sina jordiska dagar. Hans ande lemnade sin stofthydda d. 13 d:s, för att svinga sig upp till ett högre land, der icke mera är en törntagg pennan och bläcket tårar. Den hädangångne var en sann humorist, hvarpå hans skrifter lemna ett ojäfvigt bevis. Humorn är ju hvad Wadman kallar det svarta och det hvita; och svart och hvitt tvinna sig i en tråd tillsammans öfverallt i de arbeten af den nu bortryckte skalden, som ligga före os8s. På ena sidan en obunden ysterhet, ett svall af satiriska infall och ordlekar; på andra sidan en sång till Henne, genomandad af den varmaste känsla och i ett språk, som utmärkes af den skönaste lyriska flygt; och så på tredje sidan åter ett sprittande skämt, gnistrande af qvickheter. Som sagdt, det hvita och svarta är blandadt med hvartannat. Få skalder ha också i vårt land varit så populära, så af alla uppburna. En ny kalender af Wilhelm von Braun var alltid ett evenement inom bokhandelsverlden och städse lika begärlig hos allmänheten, hvars gunstling den hädangångne med allt skäl kan sägas ha varit: det bläste ock i alla dessa volymer OCalle, Carolina m. fl. en frisk ande, hvilken gjorde sinnet lätt och själen godt. Framförallt voro de genomandade af den varmaste frihetskärlek, och den snillrike satirikern sparade ej heller sina vapen, då det gällde högheten eller hierarkien, af hvilka isynnerhet den senare i honom hade en oförtruten motståndare. Wilhelm von Braun har äfven som rent litteraturhistorisk personlighet varit af stor vigt för vårt land. Hundrade, ja tusentals voro de lyror, ur hvilka månbleka diktare ville locka Tegnrianska toner. Tegners kraft fanns der ej, blott hans blommor, hvarunder man sökte dölja sin egen sjuklighet. Dessa Samlade Dikter, Skaldeförsök och hvad de allt heta, öfversvämmade landet, och den gråtmilda poesien började taga öfverhand. Då kom Wilhelm von Braun med sina både själsoch naturfriska toner. Med humoristens leende kring läpparne, och satirikerns skarpa, genomträngande eld i sina ögon gick han i strid mot dessa hypokondrister, som, sade han, ständigt rimmade hjerta med smärta. Och han segrade: månpoeterna togo till reträtt,