Göteborgsposten – 15 september 1860, sida 1

på godtycklighet, våld och orättvisa; han har visat att den tid är förbi, då tronerna ej behöfde något annat stöd än bajonetterna och då det gick an för en monark att, öppet trotsande lag och rätt, moral och folkvilja, följa sina nycker eller eländiga gunstlingars förderfliga råd. Det neapolitanska folket ansågs såsom i grund förderfvadt och förslafvadt, och många italienska patrioter tviflade på möjligheten att väcka dess ädlare instinkter. Och dock har det, om man undantager de besoldade handtlangare, som ännu omgifva tyrannen, rest sig som en man för att samla sig kring det frihetens standar, hvilket höjts af denne ädle hjelte, hvars namn nu utgör Italiens stolthet och ära. Ett enda år har varit tillräckligt att göra Frans II förlustig af en krona, som hans lika samvetslöse och tyranniske fader fick behålla till sin död. Den unge förblindade fursten trodde sig ostraffadt kunna följa denne faders exempel, förlitande sig på sina bomber och bajonetter, på sitt folks teghet och Österrikes bistånd. Men hvarken bomber eller bajonetter, förslogo, när denne man kom, i hvars makt det tyckes stå att, snart sagdt, väcka en nation upp från de döda. Och Österrike! Ja, det hade nog att göra såsom Ungerns och Venetiens fångvaktare, Men denna förvånande passivitet, hvarmed de öfriga af omständigheternas tvång mindre beroende stormakterna betrakta händelsernas utveckling i södra Italien — huru skall den kunna förklaras? Vore här icke ett frestande tillfälle för Napoleon eller Alexander att taga den sjunkande dynastien under armarne och sålunda sätta en damm för revolutionens hotande flod? Äro icke Napoleons sympatier för den italienska friheten, lindrigast sagdt, problematiska, och får man icke ständigt allt större anledning att antaga det Alexander är , hvarje tum en czar och att det löfte han gaf vid sin tronbestigning att träda i Peter I:s och Katharina II:s fotspår, var ärligt menadt? Visserligen, men det är skäl att förmoda det de begge kejsarne icke ha lust att genom någon inblandning i Italiens angelägenheter föranleda England att träda öppet på revolutionens sida och sålunda göra den dubbelt farlig. Dessutom äro dessa höga herrar med all sin stora makt dock icke oberoende af den sjette stormakten — den allmänna meningen; och hvad särskildt Napoleon angår, så är han en allt för klok furste för att han skulle vilja sätta sitt välde på spel för att rädda en Bourbon. Frans II är förlorad — äfven om han ännu vågar något förtvifladt försök att försvara sina fäders blodfläckade krona. Men efter honom kommer turen till den furste, som hädar Gud genom att tillegna sig titeln af Kristi ståthållare på jorden, under det att han låter sina egna undersåtare försmäkta i namnlöst elände. Det är ej blott Garibaldi, som skall uppgöra räkningen med denne olycklige gubbe, hvilken genom att göra sig till den nedrige Antonellis blinde verktyg, ådragit sig ett så stort ansvar inför samtid och efter