Göteborgsposten – 15 september 1860, sida 1

vm LV na; och äfven detta har den olägenheten, att positionen kan intagas, om man icke besatt de aldra öfversta höjderna. För neapolitanarne var en sådan taktik dubbelt svår, emedan höjderna äro den för oss mest gynsamma mark, der de icke kunna täfla med oss; men dessutom tyckas såväl neapolitanska officerare som soldater vara föga hugade att göra något särdeles förtvifladt motstånd. De hade utsett Monteleone till sin verkliga försvarslinie och hade, utom garnisonerna längs linien, tvenne kolonner, hvardera om 1,500 a 2,000 man, under generalerna Melandez och Briganti, den förra mest bestämd för försvaret af kusten uppåt från Bagnara och den senare för sundet. Efter Reggios intagande hade denna senare korps placerat sig ofvanför fästet Punta di Pezzo, på den slätt som sträcker sig mellan vägen och höjderna. Om den neapolitanske generalen önskat bli öfverrumplad skulle han icke kunnat utvälja en mera fördelaktig position, ty genom intagande af San Giovannis höjder kunde han cj allenast angripas och tillintetgöras af ekarpskyttarne ofvanifrån, utan riskerade äfven att få sin reträtt afskuren. Denna position var så mycket mera kritisk som de med Cosenz landstigne frivillige redan satt sig i besittning af höjderna. Garibaldi gick ut från Reggio och intog med hufvudstyrkan höjderna ofvanför San Giovanni. San Giovanni, Azziarello och Pezzo äro trenne byar, hvilka ligga spridda på kusten och sträcka sig ut öfver de första låga höjderna. Der bakom reser sig en bergsgren med grönskande trädgårdar. Man begagnade sig omärkligt af dessa fördelar under det kolonnen som marscherade på strandvägen följde fiendens rörelser. För att göra sig ännu säkrare, blefvo de Genuesiska karabiniererna och tvenne kompanier skarpskyttar sända ut, för att intaga en position, som skulle dominera reträttlinien. Sedan alla dessa förberedelser blifvit gjorda, avancerade truppen på alla håll, och intog, men utan att lossa ett skott, en position på ett gevärskotts afstånd från fienden. Denne senare började nu skjuta med både gevär och sina fyra kanoner. Intet svar från vår sida; Garibaldi hade uttryckligen förbjudit det. Det var ej nog att ådraga dem förluster; planen var att kringränna dem. :Neapolitanarne kunde ej invagga sig i några bedrägliga förhoppningar; de voro kringrända på alla sidor och hade sjön bakom sig. De tycktes i början ej se detta, ty en parlamentär, som vi skickade ut med sin hvita flagga, fick en kula genom hufvudet. Omkring kl. 2 e. m. tycktes de först bli riktigt medvetna om sin verkliga ställning. En parlamentär kom öfver och hans första begäran var om vapenhvila, med den naiva anmärkningen, att de väntade på instruktioner från general Viale. Svaret ljöd att de då väntade förgäfves, alldenstund denne herre dragit sig från Bagnara mot Monteleone; att de dessutom haft tillräckligt tid att göra upp sin plan och att om de ej gåfvo sig godvilligt innan kl. half fyra, skulle de bli angripna och drifna ut i sjön. Vid parlamentärens återkomst märktes stor rörelse bland soldater och officerare, som gestikulerade och pratade öfver hvarandra. Ehuru det dröjde en stund efter den bestämda timman, väntade dock Garibaldi