Göteborgsposten – 13 september 1860, sida 2

denna ed, att icke stiga öfver tröskeln till mina fäders slott, att icke knäböja vid mina föräldrars graf, förrän jag bevisat dem att deras blod rinner i mina ådror! Indiern hade under djup och andäktig tystnad åhört denna förfärliga ed. — Godt! sade han. Jag känner i dessa ord igen grefve Henriks karakter, liksom jag i ert anlete genast igenkände dragen af Blanche, er olyckliga mor. Denna ed som ni svurit, mottager jag och är en borgen för att ni skall hålla den. Men allvarliga svårigheter återstå er att öfvervinna. Ni måste först och främst återvända till Frankrike och vänja er vid de civiliserade ländernas seder och bruk, sedan ni nu så länge ströfvat omkring i Österlanden . . . Er fiende är mäktig: han innehar en fast ställning. Rättvisan, som säger sig vara ofelbar, har erkänt honom för grefve de Bernacs laglige ättling, och parlamentet i Paris skall icke utan motstånd kassera en af detsamma fälld dom ... Vi sakna materiela bevis . .. Tecknet, som ni bär på armen, är endast kändt af Giraud och parlamentet har förkastat hans vittnesmål... Framtiden är full med svårigheter, som lägrat sig mellan oss och vårt föresatta mål. — Dessa svårigheter, afbröt Marc, skall jag öfvervinna, jag skall uppnå målet! — Enligt min åsigt, fortfor indiern, har