Göteborgsposten – 13 september 1860, sida 2

tändt i min själ och sorgen är förjagad. Jag har glömt alla mödor och faror; Gud vare tack och lof! Vid dessa ord höjde indiern sina ögon mot himlen och bugade sig derefter djupt ned. — Nu, återtog derefter hastigt den okände, nu, grefve de Bernac, känner ni det namn, som för framtiden skall vara ert, nu vet ni er familjs öden. Det finnes på jorden en man, som fegt mördat edra föräldrar, det finnes en annan, som tillvällat sig edra förfäders namn och rang och måhända i denna stund besudlat dem genom sina skändliga passioner . . . Svara, grefve de Bernac! hvad tänker ni göra? Marc sprang upp och reste sig som ett ungt lejon, hvilket länge varit fängsladt och hastigt ser de band brytas, tom hållit det fånget. — Hvad jag tänker göra? utropade han och darrade i alla lemmar. Hvad jag tänker göra? Jag skall säga er det: i närvaro af Gud, som hör vårt tal, inför den ofantliga, vida öken, som omgifver oss, i närvaro af den, som var min fars vän, svär jag att i den brottsliges blod rentvå detta namn och denna rang, innan jag återtager dem; jag svär att öfverallt och alltid förfölja mina föräldrars mördare och utan medlidande undergräfva honom samt bereda hans fall. Jag svär. att egna mitt lif, mina krafter, mitt förstånd, mit hjerta, min själ och min arm åt uppfyllandet aj