Göteborgsposten – 13 september 1860, sida 1

lade sig ned att hvila efter en sömnlös natt, under det andra åter gingo att söka efter vatten, en vara hvarpå denna del af Kalabrien vid nuvarande årstid lider nästan fullkomlig brist. Härunder anlände de neapolitanska ångarne. Dessförinnan hade dock ,Franklin, den andre ångaren af ex peditionen, då han såg sina ansträngningar med Torino vara förgäfves, styrt mot Messina och passerade de neapolitanska ångarne, kort efter det de löpo in i sundet. När dessa kommo till ort och ställe, funno de derföre blott det strandade skeppet och lägret på stranden. De öppnade eld på bådadera och uppväckte stor förargelse bland trupperna, som lågo fredligt hvilande på stranden. På det de ej skulle onödigt utsättas för elden, befalldes de att flytta sig högre upp i de närbelägna bergen. De båda ångarne koncentrerade nu sin eld på det strandade skeppet, så att det snart stod i lågor. Trupperna samlades åter mot aftonen och Garibaldi tillbringade natten i Melito. Genom en af dessa lyckliga händelser, som kallas lyckträffar i en fältherres operationer, kom ett detachement af dem, som först inskeppade sig från Faro, hit ned från San Lorenzo, för att skaffa sig lifsmedel och sammanträffade med de trupper som Garibaldi fört öfver. Först nu kunde man erhålla några detaljerade underrättelser om deras öde och ströftåg. Hela planen för deras första landstigning hade blifvit ordnad i öfverensstämmelse med de underrättelser som gifvits af en kalabresisk adelsman, baron di Mussolino. Han hade lofvat att i fästningen Alta Fuimara anskaffa en ingeniörofficer och trenne artillerister; landstigningen skulle ega rum på Fiumara vid foten af fästningen. Der skulle infödda vägvisare vara i beredskap, för att leda expeditionen genom en omväg upp till den platå, der fästet Fiumara ligger. Detta skyddas på denna sida endast af en hög mur, som visserligen har skottgluggar men inga kanuner; de som blifvit införda i fästningen skulle öppna en af bakportarne, hvarefter man skulle storma och taga fästet. För oförutsedda händelser skulle man taga med sig stegar, för att begagnas vid bestigandet af muren. Den militära delen af expeditionen var anförtrodd åt major Missori, men då baron Mussolino uppgjort hela planen för expeditionen, föranledde detta en delning i befälet, hvilken den misslyckade utgången af anfallet på fästet säkerligen kan tillskrifvas. Den första motgång som inträffade var, att de, i stället för att landstiga på Fiumaran nära fästet, råkade iland på den der näst, som låg längre ned. Det var svårt att i mörkret skilja den ene från den andre och att beräkna strömmens styrka; de vägvisare, som skulle begagnas, funnos ej tillhands. Några män sändes ut till höger och venster, för att leta reda på dem. Om neapditanarne hade upptäckt att en landstigning egt rum eller om de hade poster på bergssluttningarne utanför fästena, vet jag icke, men säkert är, att ett af de detachementer, som skickades ut för att söka efter vaktarne, råkade ihop med en neapolitansk patrull, vexlade några skott med honom, togo tvenne fångar, men på samma gång äfven oroade garnisonen i fästningen. Några —i. ene