Göteborgsposten – 10 september 1860, sida 1

— Ä—Ä MM — nast i besittning af sina ädla förfäders namn, tittlar och egodelar. Då jag fick del af underrättelsen om att den unge mannen lefde och af alla de sällsamma omständigheter, som omhöljde den, skyndade jag, rusig af glädje och lycka, till Blanches son, i det gamla slottet, som jag ej återsett sedan den olyckliga natten. Den unge mannen emottog mig på det aldra artigaste sätt, fastän han icke tyckte skänna hvarken den person som presenterade sig för honom eller det namn jag sade mig bära. Denna omständighet förvånade mig ej, alldenstund jag ej helsat på hans far, grefven, alltsedan hans sons födelse, och gossen troligen aldrig hört talas om vännen, hvilken man måst anse för glömsk eller död. Endast tvenne saker förvånade mig vid första ögonkastet. Grefven hade korpsvart hår och hårlocken, hvilken jag tagit ur hans döende moders barm, var blond. Jag återfann ej heller i hans ansigte något enda drag, i hans figur ingen gest, som påminte mig om den man, jag så länge kallat min vän och kamrat, och om den qvinna, jag så ömt hade älskat. Men eftertanken rubbade min förvåning. Detta fenomen, att hår som i den späda barndomen varit ljust, blifvit svart i mannaåldern,