Göteborgsposten – 10 september 1860, sida 1

——— —— ljödo från alla de mötande fartygen. Me ingen rast, framåt med full machin efter de kungliga fartyget, alla uppvaktande detsamm hvar och en på sitt sätt. Musiken på et fartyg spelade Carl XII:s marsch, ett anna lät höra de glädtiga melodiera ur den svag Isidan, ett tredje slösade med raketer oci -I vattenbägare. Det var det allra gladast rusande framåt på vattenspegeln och i må nens silfverglitter. Denna lustighet å en: Isidan och strändernas tysthet å den andra b det kungliga och det naturliga, fyrverkeri pJesernas och cigarrernas oroliga eld och må nens lugna ljus -—det var pittoreskt, vacker Tuch bra. ) Men bättre blir det. Redan före inlop pet i Riddarholmsfjärden hade man sett er Toch annna raket eller hört några kanonskoft här och der i buskarne, och på Björkholmen hade redaktören af Folkets Röst eklärerat sin villa. Men den första villan är, som man vet, icke den värsta och utan all jemnförelse öppnades nu ett skådespel kring fjärden som var ett af de vackrare man får se. Allt stod i glans. På Marieberg lyste det praktfullast och en pelare med det kungliga namnchiffert var otvifvelaktigt en ljuseffekt af det högre krutförståndet. Och se här en tableau vivant! Carlshåll har många fönster och hvart och ett af dem många ljus, men det är icke ait tala om; det har en stor och hög trappa och på den var nu grupperad en samling af damer och blommor, belysta af bengaliska eldar. Man visste ej annat än att man befann sig på kungliga teatern eller i någon österländsk himmel; var det någon som erinrade sin ångbåtssituation, så skulle han säkerligen gorna sett att han blifvit strandsatt. På Jagtvarfvet syntes eld och lågor, i Skinnarviksbergens skrefvor uppehöllo sig fyrverkare och öfverallt på vattenytan hvilade små båtar, som bidrogo till festligheten med solar, stjernor och andra svärmerier. På landbacken väntade en hoppackad menniskoskara, flämtande marschaller, gaslågor och tusentals stearinljus i fönstren. På Munkbron var trängseln utmärkt. Riddarhuset hade blott sin vanliga upplysnining, ehuruväl förstärkta statsutskottet der höll på att göra sitt bästa. Rydbergska hotellet prunkade i ljus. Konungens och Drottningens namn belystes i alla färger och ända upp på taket i de famösa bakelsefaten hade man anlaggt eld: Ja, i sanning, den var ganska vacker den lilla illuminationen ; anordningarne vid Riddarholmsfjärden, såväl naturens som kontens, voro verkligen hvad man kallar -— bättre, och månen, de älskandes och allas vår samle vän, hela verldens lykta, i hvars sken man aldrig tycker att det är månljnst, var ulra bäst. Det syntes skenbarligen och verkigen att kung Carl var välkommen och, som agdt, minnet af denna högtid skall alltid hos le hugfulle också vara välkommet. Det går i dag en skandalös berättelse i taden om häradshöfding Centervall och den r tyvärr sann. Hans bedrägeri är kändt oo ————— ss