Göteborgsposten – 8 september 1860, sida 3

revolutionära marschera på Campo Basso i Apulien, — Revolutionen närmar sig således med jättesteg Rom. Skall Frankrike, skall Sardinien, skall ens Garibaldi sjelf kunna hålla den tillbaka, och hindra den från att höja sitt viva Italia på sjelfva Capitolium, i det tysta Vaticanen eller under St. Peterskyrkans väldiga döme ? Ingen vet det, men hvad man vet är, att historien om Italiens pånyttfödelse är en historia om omöjligheter, som blifvit till ovederläggliga fakta, och vi ega intet skäl att antaga, det med Neapels fall vi redan skulle stå vid slutct. Samma fråga gäller äfven om de österrikiska besittningarne i Italien. Äfven de skola genom frändskapens och frihetskärlekens attraktionskraft dragas till det öfriga Italien och slutligen, om så behöfs, med raseri och våld slita förtryckets bojor. Redan nu bedrifvas revolutionens stämplingar derstädes. Man skall, åtminstone enligt österrikiska tidningar, i Verona ha upptäckt en revolutionskomit, hvars medlemmar man också genast fängslat. De hos komiteen påträffade papper skola kasta ett besynnerligt ljus öfver en grannregerings (Sardiniens) uppförande. Händelserna i Italien utgöra f. n. det stående ämnet vid ministerkonferenserna, hvarunder man beslutat, att de till Syrien bestämda österrikiska krigsskeppen skola kallas tillbaka. Man fruktar nemligen, att Garibaldi skall försöka att landstiga på flera olika punkter af österrikiska kusten och kasta ut revolutionens brand i det lätt antändbara Ungern, För att nu hindra detta, vill man anordna om en sträng bevakning af kusterna. Armerandet af de italienska fästningarne är nära nog fullbordadt, omkring Verona byggas flera nya fästen, i Mantua ha de för denna fästning mycket vigtiga vattenarbeten delvis ombygts. I Peschiera ha nya befästningar mot sjösidan blifvit uppförda, och man påskyndar af alla krafter byggandet af de för Gardasjön bestämda kanonbåtarne, sedan man fått veta, att piemontesarne redan ha omkring 15 sådana på sjön. Om de i Venedig uppförda befästningar mot hafvet tala dock de sakkunniga ej lofordande. Garnisonerna i Venedig, Padua, Vicenza, Verona och Villafranca skola förstärkas. I Verona stå tillochmed redan omkring 40,000 man. -— Det oaktadt pågår emigrationen i Venetien likasom i södra Tyrolen, fastän emigranternas gods seqvestreras. I Triest är den allmänna sinnesstämningen isynnerhet otillfredsställande för Österrike. Vi ha åtskilliga gånger nämnt om att synbara sträfvanden pågå mellan stormakterna för bildandet af en koalition mot Napoleon, hvilken skulle ha till ändamål att stärka makterna i deras veto mot Napoleons vilja, och dessutom eger för sig historiens vittnesbörd. Dessa koalitionssträfvanden vilja nu de båda halfofficiela franska tidningarne Pays och Patrie i samtida artiklar förklara vara ogrundade; men komma, såsom vanligt i sådana fall, just till motsatsen af hvad de vilja, i det de nu öfvertyga allmänheten om att äfven Napoleon börjat befara denna koalitions tillvaro — en fruktan, som likväl uttalat sig tillräckligt i hans och hans tjenares ständiga ordande om fred, samt hans laissez-faire i afseende på Italien. För frihetsvännerna skulle dock en dylik koalition kunna vara allt annat än kär, då den medelbarligen måste stärka Österrike, hvars regering, så visar historien, aldrig dragit i betänkande att vid första lägliga tillfälle begagna absolutismens tvångströja på sina underlydande, och i denna ädla legitima sträfvan, såsom diplomatien på sitt underliga språk uttrycker sig, skulle det åter understödjas af Ryssland och indirekt af Preussen och England. Detta senare lands politici ha ju redan höjt fingret varnande mot angrepp på det mäktiga Österrike. Annars kan väl Österrikes makt anses för något som varit, och dess ruin, dess söndersplittrande såsom något, hvilket står för dörren. Från Alexandria skrifves, att vice konungen af Egypten skickat från Suez en truppkorps till Tariche vid öknen, för att der uppfånga en från Damascus omedelbart efter blodbadet afgången karavan, som skall till Mekka och förer 150 kristna familjer med sig som fångar. — Porten har beordrat en ångfregatt till macedonska kusten, för att kryssa derstädes och iakttaga rörelserna. Reuters Office berättar, att engelsmännen i Hongkong varit färdiga att angripa kineserna, men att Fransmännen satt sig deremot, emedan de voro 2000 man färre till antalet än Engelsmännen. Till slut hade de likväl gifvit efter, och anfallet skulle genast börja.