Göteborgsposten – 8 september 1860, sida 1

— ——Ö ;.X —— X --so—m———— genomandades ett begär, mera att entusiasmera för den vigtiga frågan, än att framkomma med en mängd torra reglementariska föreskrifter, som dock i frågans både dåoch nuvarande stadium skulle varit af ringa eller ingen nytta. Ehuru vi bland de församlade hörde en och annan, som gillade de uttalade åsigterna, hörde vi dock ännu flera, som, om ej ogillade dem, dock med viss accentuering talade om allmänna fraser, utopier etc. och tycktes man öfverhufvud vara ense derom, att ordförandens anmärkning varit mycket sund, som orden föllo. Så är det; men man besinnar ej, att frågor af denna art ej låta sig lösas genom blotta reglementariska föreskrifter eller genom att tagas ur helt och hållet konkret synpunkt. Ett landtbruksmöte är dessutom ingen lagstiftande församling; dess uppgift är ej att reglementera, utan fastmer att genom värman och omfången i sina diskussioner, klargöra begreppet och uppvärma känslan för de trågor, som falla inom dess sfer samt på så sätt vinna en mera omfattande opinion för trågor af samma vigt och betydelse som denna. Har blott detta lyckats, har man blott kommit derhän, så fattas oss ej reglementatörer, ty sådana hafva vi i mängd — konsten är blott att efterlefva de oftast så väl sammanskrifna reglementena. Vi kunna ej, såsom särdeles betecknande, med tystnad förbigå ett motstycke till ofvannämnde tal, som äfvenledes hölls vid detta tillfälle, och som väl egentligen skulle vara en replik vis å vis detta. En talare uppstod nemligen med den förklaring, det han för sin del ansåg, att de olika åsigterna vid denna frågas behandling mycket härrörde deraf, att man ej gjort sig reda för hvem som egentligen bör anses för arbetare. Vanligen, fortsatte talaren, menar man med arbetare en person, som sysselsätter sina armar utan tanke på det för händer varande arbetet, men i samma mon en sådan person derjemte följer arbetet med tankarne, så upphör han icke derföre att vara arbetare, utan blifver det i högre mening. Jag tror att själsarbetet är fullt ut lika ansträngande som kroppsarbetet, men det tages likväl icke i betraktande, då man i allmänhet vid behandlingen af sådana här frågor talar om arbevare. Det är bekant att det finnes många utmärkta och skickliga personer, som arbeta endast med pennan och likväl hafva ganska svårt att finna sin bergning. Jag tror, att man får taga detta i betraktande och icke endast fästa vid begreppet arbetare ett sådant arbete, der icke själstörmögenheterna tagas i anspråk. På den uppfinningen borde verklisen Tit. X tagit patent, ty ehuru icke ny, iro vi dock öfvertygade, det få skola velat göra honom denna rättighet stridig. Det bevisar emellertid en hög grad af kallsinne och egoism att, vid ett sådant tillfälle som det frågavarande, på så sätt vilja blanda bort korten blott för att vända uppmärksamheten it ett annat håll och dymedelst minska in;resset för den fråga, som egentligen är å hane. En naturlig följd af allt detta är att nåson fråga om förbätträndet af arbetarens ställning ej kunnat komma under någon allvarlisare behandling vid våra riksdagar. Man gör a