Göteborgsposten – 7 september 1860, sida 2

frat sin tid och sma msigter till detta samhälles båtnad. Härom har man en liten rätt pikant historia. Det torde vara temligen allmänt kändt att stadsbyggmästare Strömberg för några år sedan uppgjort en plan till begagnande af (Gullbergsvassen, om hvars öfvervägande förtjenster meningarne aldrig varit delade. Mindre bekant torde emellertid vara att kapten Edelsvärd, troligen i sammanhang med förberedelserna till bangårdens anläggande, gjort åtskilliga försök i samma väg. Händer sig så att en större stenhusbyggnad för inrymmande at lokomotivstall m. m. skall anläggas nära gränsen af det af staden till jernbanan upplåtna området. Utrymme saknades icke att förlägga huset någorlunda i hvad riktning som heldst. Naturligast hade det visserligen varit att låta denna bestämmas at stationshusets sträckning, i hvilket fall också alla ledsamheter skulle undgåtts. Nu träffade det sig emellertid så, att en hutvudpunkt i Strombergska förslaget var att ifrån Drottningtorget utdraga Larmgatan vinkelrätt mot Norra Hamngatan, i rätt linea till den nya staden på vassen, vester om bangårdens område, och att det nya huset just genom afvikelsen från det ofvannämnda naturliga läget kom alldeles i vägen för den raka sträckningen al denna gata, den enda som kan sammanknyta de blifvande tvenne städerna till cn. Ett här gällande abderistiskt förhållande, att jernvägsherrarne såsom Kongl. Maj:ts och Kronans tjenstemän anse sig frikallade från den granskningsrätt, som annars åligger Magistraten med afseende på alla byggnadsföretag inom staden, blef skulden dertill att atteutalet icke märktes förrän arbetet med husets grundläggning redan börjat. Magistraten gjorde hvad göras kunde för att få saken ändrad, men afspisades med det kattegoriska beskedet: att arbetet hade så långt framskridit att något afseende ej kunde fästas vid dess framställningar. Den förbindelse, hvari Göteborgs stad står hos arkitekten vid statens jernvägar för dessa tillgöranden, lärer icke kunna skattas särdeles högt. Ännu ha vi dock det vigtigaste qvar. Hr Edelsvärds meritförteckning, ehuru skarpt dess stora vidlyftighet afsticker mot hr Strömbergs enkla anmälan att han anmäler sig såsom sökande, har en märkvärdig lucka, som icke gerna kan vara afsigtslös och hvars ifyllande ingalunda tjenar till att styrka kompetensen till stadsarkitektsbefattningeni Göteborg. Om nya arbetsoch försörjningshuset på Stampen finnes i den långa meritförteckningen intet att läsa, ehuru hr Edelsvärd har såsom arkitekt uppgjort planen till denna byggnad och mot lön af entrepenören öfvervakat arbetena vid dess uppförande. Han bär således rättvisligen skulden för det myckna som här felats i det ena som i det andra. Det är honom, först och sist honom, man har att tacka derföre att bjelklag och trossbottnar i hela undra våningen inom några år befunnits af röta totalt förstörda; att, ehuru otroligt det låter, samma öde träffat bjelklaget till vinden på åtskilliga ställen; att trappor och förstugor, ehuru upptagande stort utrymme, likväl äro så illa beräknade, att salar, der en större mängd hjon skola inrymmas, icke hafva någon annan ingång än genom ett eller flera dylika rum; att en byggnad af detta slag kunnat i sista hälften af 19:de seklet uppföras utan att ringaste anstalt träffats för ventilering och luftvexling, att tvärtom allt blifvit gjordt för att genom fukt i murar och svamp i golf och tak bereda en osund och skadlig luft och göra rummen till särdeles passande tillhåll för all slags ohyra m. m. Mycket af detta kan under en skicklig byggmästares ledning, men icke utan mycket arbete och dryg kostnad afhjelpas, och man torde ej alldeles sakna utväg att undgå den förlust af hundratusentals rdr som hotar samhället ifall det skulle blifva nödvändigt att sälja det ännu icke fem år gamla huset för att i dess ställe bygga ett eller två nya, men skadan är redan dessförutan så tillräckligt stor, att den som har sådant på sitt samvete sannerligen borde ha besinnat sig uågot innan han anmält sig såsom sökande till Stadsarkitektsbefattningen i Göteborg. Den oegennytta hvarmed hr Edelsvärd enligt drätselkommissionens intyg offrat sin tid och sina insigter till samhällets båtnad torde ej vara af något särdeles framstående slag. Åtminstone är det i de flesta fall väl bekant att han dels fått, dels tagit sig rätt väl betaldt både för ritningar och annat arbete. Att icke ens alla enskilda personer, som taovit hr Edelsvärds hiträde i ansnråäk vid sina!