Göteborgsposten – 7 september 1860, sida 1

— — Marc hejdade sig. — I sanning, sade han och närmade sig Indiern, den berättelse, ni nu gjort mig, utöfvar på mig ett sådant intryck, att min upprörda inbillningskraft emot min vilja identifierar sig med hvad ni nu berättat mig. Men, jag ber er, fortfar! Ni sade, att den maskerade karlen slungade det arma barnet ned i brådjupet ... Sedan... — Modren hade samlat sina sista krafter och plötsligen rest sig upp, fortfor indiern, utan att visa sig ha märkt den förvirring, hvaraf hans åhörare bemäktigats. Moderskärleken hade för ett ögonblick återgifvit henne sina krafter. Hon ville hålla bofven tillbaka från utförandet af sin förfärande afsigt, men han stötte henne hårdt tillbaka. Den olyckliga modren uppgaf ett sönderslitande skri, då hon såg sin son försvinna och med en styrka, hvilken man ej skulle trott henne ännu kunna ega, bortryckte hon masken, som dolde grefvens ansigte. Ett andra skri undslapp henne; hon sträckte ut armen liksom att förbanna och föll i detsamma liflös tillbaka på golfvet, uttalande ett namn, som Giraud kunde höra mycket tydligt. — Mördarens namn? sade Marc. -— Ja. — Och detta namn var...? — La Chesnaye !