Göteborgsposten – 6 september 1860, sida 1

Nära sängen låg den unga grefvinnan med vildt kringspridt hår, liflös och orörlig utsträckt på golfvet; hon hade ett djupt sår i halsen. Några steg derifrån låg en ung betjent, likaledes utan tecken till lif. Överallt, på sängen, på golfvet, på möblerna fanns blod. Jag stod i början slagen af häpnad och trodde mig vara offer för en förfärlig synvilla; men jag fann dock snart, tyvärr, att det varverklighet, och skyndade då fram till Blanche, som jag lyfte upp i mina armar. Jag lade handen på hennes hjerta: det klappade ej mera. Grefvens kropp var redan kall; betjentgossen var den ende, som ännu andades. Han var en ung gosse om på sin höjd tolf år, och jag gissade att han erhållit banesåret, då han ville försvara sitt husbondfolk. Jag rusade genom hela slottet, ropande på hjelp, men erhöll till min förvåning intet svar. Hvart hade grefvens folk tagit vägen ? Slutligen trodde jag mig höra något buller från en sal. Jag ville öppna dörren, men den var låst och nyckeln satt icke i hålet. Jag tog en yxa och slog med några kraftiga hugg in dörren. Jag hade tändt en fackla, för att kunna fullfölja mina efterforskningar; vid skenet från