Göteborgsposten – 5 september 1860, sida 1

reptil bland fyrfotingar, om vi så få uttrycka oss, föremål för den djupaste afsky. Hon anfaller aldrig någon lefvande menniska, utan följer karavanerna och hjordarne i öknen, likasom hajen följer skeppen i Oceanen, och lurar oupphörligt på ett rof, som hon hvarken har mod eller djerfhet nog att angripa, åtminstone så länge hungern icke tvingar henne. Araberna försmå att angripa denna hvardagliga snyltgäst på deras slätter, om de träffa på henne, slå de henne med käppen. Marc och indiern återtogo derföre, harmsna öfver att ha blifvit störda, sina platser i gräset, hvilket nu rikt vattnades af den fallande daggen. Natten hade blifvit lika kall, som dagen varit varm. Vilddjuren fortforo med sin döfvande och hemska konsert. XII. Grefve Henrik. — Intresserar min berättelse er verkligen? frågade berättaren. — Mer än någonsin. — Ni önskar således att jag fortsätter! -— Jag tänkte just bedja er derom. -— Nåväl, hör mig då, unge man, men hör