Göteborgsposten – 5 september 1860, sida 1

— missbelåtna ut, den hlle krye vattenfogeln och hundrade andra lockande ämnen att moralisera och spekulera öfver, måste med tystnad förbigås. Vi ha icke ens tid att undersöka hvarföre isbjörnen promenerar baklänges och vaggar med hufvudet, när han ser upp mot himmelen. Vi få ej sysselsätta oss med den lilla skygga agontin, som springer ut ur sin håla, när man nalkas dess bur och skyndar fram för att se hvem man är och hastar tillbaka, när den finner en annan än den som var väntad. Vi ha blott tid att sysselsätta oss med salamandern. Huru tror man i allmänhet att en salamander ser ut? Huru väntade jag sjelf att den skulle se ut? Irodde jag att jag skulle få se en ofantlig ugn med flammande eld i en bur med rödglödgade galler, och att midt i lågorna ett ofantligt rödt vidunder, något liknande heraldikens grip, skulle lyfta sina taggiga, läderlappslika vingar och slå dem i brinnande jubel tillsammans öfver hufvudet. Sanningen att säga, så föresväfvade mig någonting dylikt. De stygga gffmle äro skuld dertill. De ha skild jur, som alstras af hettan, som leö rna och näres af elden. Då de sågo att de öfriga elementerna, luften, jorden och vattnet, egde invånare, så skapade fantasien en dylik för eldens räkning på det att äfven den skulle vara bebodd. De enfaldige gamle! Liksom om det element, som endast tillfälligtvis existerar, skulle kunna bebos. Hvad skulle bli af det djur, hvars naturliga element elden vore, när denna släcktes. Börjar en ny salamander sin existens när elden tändes för att dö, när tjenstflickan släcker den. Dessa samma gamle — som, i parentes sagt, voro erkeljugare — ha kallat salamandern , eldens dotter och dock gifvit den ,en kropp af is. Detta var de gamles salamander och, jag måste bekänna det, äfven min. Låt oss nu komma till det nittonde århundradets, till Zoological Gardens salamander. I stället för buren med de rödglödgade gallren finner jag ett kar i en mörk vrå, i stället för den brinnande ugnen ett element, som kan vara bra nog i sig sjelf, men dock väcker litet öfverraskning när man väntat sig eld — karet är neml. fullt af vatten. Det är också fullt af ålar, af små ålar och erlitsfiskar eller röckor, som ögonskenligen i stor oro simma omkring och hålla sig vid vattenytan; några kämpa redan med döden. Detta var allt hvad jag såg, utom det att i den mörkaste vrån af karet under sjelfva kanten framskymtade en ofantligt stor, brun, pussig och vederstygglig ödla. Jag höll på att gå förbi karet, när mitt öga händelsevis föll på ordet ,,Jättesalamander, hvilket stod tryckt på ett papper, som var fästadt på karet. Då jag icke kunde bli klok på detta, höll jag på att tro det salamandern fladdrat ut ur Zoological Garden, lemnande papperet qvar. Plötsligen träffades jag af en tanke. , Kanske är det ödlan, sade jag.