Göteborgsposten – 4 september 1860, sida 1

Rts OR Jvi då icke draga någon nytta af giraffen, de största och sannolikt saktmodigaste af all: I djur? Välsignadt vare hela hjortslägtet — hvil Iket här är väl presenteradt — med deras Istora, milda, oskyldiga ögon och deras fuktiga Joch friska nosar. Deras andedrägt är behag lig, de äro tama och sköna der de stå och Isticka sina ansigten ut genom trädgallren och Tgöra den hand de beröra välluktande. De äro ännu menlösare än kaninerna som bo nära uppsyningsmannens oflice. Jag fann en Igrupp af dessa senare små djur, som placerat sig alla öfver och på en kamrat — ja de förtärde sin måltid sittande på hans rygg. Detta påminde om huru det går till här i verlden, när man samlas för att diskutera en ruinerad broders affärer eller för att tala öfver någons död; i begge fallen rangerar man sig till ett litet trefligt kotteri och spisar i godan ro i närheten af liket eller cessionanten, hvilket det nu är. iv Papegojorna äro ett bullersamt slägte, ja så bullersamt att det är omöjligt att tillbringa många minuter i deras sällskap, men de äro dock ganska jovialiska. Det är mycket svårt att veta hvar man har papegojan och ännu mera kakaduen. Den slingrar sig kring sin pinne, med ögat fästadt på er, med vänskapliga fasoner, den lägger sig med näbben mot tiljan och glider framåt på den som om det vore en skridsko, och derefter sträcker den hufvudet nedåt, hållande sig med de grå och skrynkliga klorna vid pinnen och följande er alltjemt med ögonen. Uppmuntrad af dessa små artigheter, som ögonskenligen gälla er, nalkas ni för att smeka den. Plötsligt förvandlas den ödmjuke, artige, inställsamme fågeln till en personifikation af raseriet; den upphäfver ett hatets skri, som går genom mårg och ben samt visar derunder sitt grå svalg med den ohyggliga hammaren uti, som skall föreställa tunga, De äro elaka, krypande och ostadiga djur dessa papegojor, och man gör klokast i att aldrig lita på deras vänskap. De äro falska och proklamera igko öppet, som sina grannar korparne, att de ha dämoniskt sinnelag. Korpen förställer sig icke, han visar genast hvad andas barn är; han går till och med så långt att han icke äter sin mat innan han först gräft ner den, och sedan låtsat bemäktiga sig den i smyg liksom inbillande sig att han stulit den. De tre korparna, som 0 i papegojernas grannskap, äro en ruskig rio och med hvarje år få de mera af detta skojaraktiga utseende, som gör dem så intressanta. (Forts.)