Göteborgsposten – 4 september 1860, sida 1

AO TT jför att få en bättre öfversigt af Regents Parl reser sig på sina bakben och stödjer sig me Jframbenen mot burens galler samt tycke nästan luta sig öfver ens hufvud i hela si I djuriska skönhet. Denna blick bort i fjerran observeras en dast hos de ädlaste djuren. Man får icke s den hos björn en, eller vargen, eller hyenan och derföre har man mindre medlidande met Idem när de äro fångna. De lägre djure Ifoga sig med ett slags slöhet i sitt ode,i de de blott göra ett vresigt motstånd, såson förhållandet är med björnen, eller rasa oc larma utan värdighet, såsom t. ex. den ohygg liga hyenan och den fegt smygande vargen Men lejonet blickar så långt i fjerran, son han möjligen kan och som blott det stor: kattslägtet och ett annat slägto, som här ne danför skall anföras, kunna se. Det äri san ning ingen poetisk dikt, ingen eftergift fö! bruket, att kalla lejonet för djurens konung Det är för stolt att klaga öfver något, son det icke kan hjelpa. Det brottas icko mot gallren, men dess lif är en lång protest deremot. Man har öfverlistat det, man har öf.verraskat och tillfångatagit det, men dess kungliga värdighet har icke förlorat något derpå. Då han ligger, trött till sinnet men icke till kroppen, då han går fram och tillbaka eller då han, såsom nyss nämndes, står upprätt och blickar ut öfver den londonska verlden, är han alltid densamme och tyckes säga liksom en, som protesterade mot en fångenskap af annat slag: ,, kommen, kommen mina herrar; jag är en konung, veten j det? Der finnes. äfven eu annan statsfånge, som aldrig funnit sig i sitt fängelse och som aldrig skall finna sig deri. Det är kungsörnen. Han utmärker sig ännu mera än lejonet genom sin i det aflägsna fjerran ilande blick. Se blott denna fogel, när man kastat hans föda in i buren till honom. Han tyckes icke märka den. Sittande uppe vid taket i buren, med ryggen vänd mot det håll, hvarifrån hans måltid kommer, tillryggalägga hans blickar en längre väg än lejonets. Han sitter så och stirrar väl en half timma, njutande af ögats frihet, hvilket är den enda, som man ej beröfvat honom, och uraktlåtande att vidröra det köttstycke man kastat inom gallren. Hvad frågar han derefter. Man är ej lik gamarne, sina grannar, hvilka icke önska något mer än att man dödar deras rof åt dem; han vill tvärtom helst sjelf jaga och döda det. Låt köttet ligga der; han tar det, när hungern tvingar honom dertill, men icke förr. Dessa skrynkliga gamar, söderns bevinsade gatsopare, röja som så mycket annat sin nre natur genom sitt vidriga yttre. Huru lika äro de icke örnarne! Gamen är lika stor som örnen. Längden mellan de utspända vingspetsarne är densamma. Gamen står likom örnen på klippspetsen, men den har icke ) ans fasta, ihärdiga blick. Det är ett lågsinradt, hungrigt och glupskt odjur, som hoppar: ch dansar af glädje när köttråget kommer, ! om rycker köttstycket ur sin fängelsekam: stR RR Tr