Göteborgsposten – 3 september 1860, sida 1

Efter en häftig och förfärlig strid med vågorna, som ville behålla sitt rof, lyckades grefven draga upp på stranden de en arma qvinnans liflösa kropp. Tjenarne hade skyndat fram: på sin herres befallning buro de henne till slottet. Såsnart den unga qvinnan återkom till medvetande, angreps hon af en häftig feber, Under flera veckors tid sväfvade hon mellan lif och död; slutligen segrade lifvet i denna förfärliga duell, och qvinnan var räddad. Hon blef snart konvalescent. Grefven, som sjelf var till hälften läkare, hade under hennes svåra sjukdom egnat henne en omsorgsfull vård. Han kom hvarje dag och satte sig vid den unga qvinnans sängfot och tillbringade hos henne många timmar, Helsan, som nu åttertagit sitt välde öfver kroppen, hade åter gifvit skönhet och behag åt de afmagrade anletsdragen. Grefven fann för hvarje morgon sin sjukling skönare och mera förtjusande än den föregående dagen och upptäckte för hvarje ögonblick i hennes samtal nya egenskaper och ett ocmotståndligt behag. Hvad skall jag säga? Han älskade och vågade snart säga henne det. Då den vackra konvalescenten fick höra denna bekännelse, brast hon ut i snyftningar och utropade med af förtviflan söndersliten stämma :