Göteborgsposten – 1 september 1860, sida 1

Vid f. d. Lektorn Niklas Hagborgs jordfästning i Örgryte Kyrka d. 23 Aug. 1860, af P. Wieselgren. Minns du mannen med det djupa allvar Uti anletsdragen, med den stilla, Ljufva friden i det klara ögat, Ungdomslärarn i de förra åren, Ungdomsvännen intill sista stunden? Såg du ej hvar Sabbatsdag den gamle I Guds hus och märkte Du ej lätt, När för evighetens höga tankar Själen värmdes? — Här han mer ej möter. Blott hans stoft vi här till grafvens hvila Med tre skoflar mull inviga må. I ett annat Kungarikes söktes Helsan åter; men från Kungars konung Gick ett bud att hem han skulle vända. Hem han kommit, men vid barnens helsning Var han nu:— för första gången — stum; Och när makans famn mot honom sträcktes, Var han nu — för första gången — kall, Djup är sorgen uti Enkans hjerta, Djup i barnens, som i kärlek lika Slöto sig kring styffar och kring far. Trenne kullar slöt han lika ömt i Faders famn; med allvar smälte mildhet Som i elden ljus och värme samman. Han har bortgått; men hvad saftint Han lärde Och de föredömen, som han gifvit, Utaf sedlig skönhet i sitt hemlit, Af högt allvar såsom embetsman, Er han lemnat som ovanskligt arf. Er han lärde högst en Fader älska, Som ej ryckas kan ur barnakretsen, Er han visat till den bäste vännen, Som Er älskat intill korsens död, Ålskar barn, som fly uti hans famn, Enkor hvilka tro uppå hans namn. I som här af tysta Sorgen liden, Ungdomsvänner, Mannaårskamrater Med den hädangångne! Om af eder En nu hade ordet, vittnesbörd Utaf mer betydelse då gåfves, I den lärde känden, då vid Fyris Han med jernhård flit sin lärdom ökte: Då vid Götaelf Han sina skatter Delte ut bland en lärgirig ungdom, Lärande de unge Xenophons, Platos och Homeri tungomål, Så att sjelfve sen de kunde lära Detta språk, som är skön konst också.