Göteborgsposten – 31 augusti 1860, sida 1

Infallet i Kalabrien. (Bref från Times korrespondent). (Forts. fr. n:o 203). Faros Udde d. 10 Auwg. I går vid middagstiden blefvo alla sinne lättade af färska underrättelser från andra sida sundet. Vårt folk voro alla i säkerhet i St. An gelo bland bergen och hade redan fått förstärk ning af ett antal kalabresiska insurgenter. Di hoppades att snart vara talrika nog för att före taga någonting. Dessa nyheter voro icke allenas välkomna derföre, att den lilla skaran sålund: befanns vara i säkerhet, utan äfven af vigt, eme. dan affären nu fick ett helt annat utseende. Na. turligtvis och enligt krigets lagar eger en mot. ståndare att så lämpligt som möjligt begagna sig af sina fördelar, så att jag förmodar, det inger kan ha rätt att klandra Garibaldis landstigning på fastlandet. Det är helt enkelt: en insurrektion i Kalabrien skall naturligtvis gagna de militäriska operationerna, och bör äfven derföre nedtysta alla invändningar som mot densamma kunna framställas. Just för att framför allt vända fiendens uppmärksamhet åt sjön och dymedelst gagna insurrektionen, började man att elda upp machinerna på ångarne och gjorde åtskilliga låtsade företag, liksom hade meningen varit att verkställa en ny landstigning. Listen lyckades och hela natten igenom rådde bland fiendens ångare, kanonbåtar och garnisoner mycken rörelse. Det var ett oupphörligt signalerande. Fienden tågade fram och tillbaka, upptände eldar, släckte dem igen och kastade raketer. Deremot sköts det högst obetydligt. Blott då ångare nalkades afsköto förposterna musköttsalvor. I dag på morgonen fördes de trupper åter i land, hvilka embarkerat på ångarne. Garibaldi sjelf tog sitt högqvarter i fyrtornet, i vaktarens diminutiva boningsrum. Han är nu der, helt och hållet ensam, såsom han i ögonblick, lika dessa, älskar att vara. Terassen derofvanför, från hvilken man har utsigt öfver landet rundtomkring, tjenar honom som observatorium. Ehuru de flesta af vårt folk äro nybegynnare i krig, börja de nu så småningom att inrätta allt för sig så beqvämt som möjligt. Så länge en omedelbar embarkering var trolig, stodo de echelonvis utefter vägen och sjöstranden. De hafva nu börjat att stå på båda sidor om vägen och söka skydd mot den heta solen under de närbelägna vingårdarnes träd. Gamla soldater, vanda vid fältlifvet, hafva redan af rör och dylikt, hvilket i öfverflöd finnes till hands, konstruerat skjul, dem de täckt med grenar och löf. De nyarekryterna äro icke sena att efterfölja deras exempel, ty nöden är här som annorstädes en god läromästare. Att detta kamperande ej är till fördel för egarne af drufvor, fikon och päron, faller af sig sjelft;