Göteborgsposten – 29 augusti 1860, sida 2

derföre icke derom. Ljudet af stegen från han häst blef alltmera tydligt och han syntes snart vid krökningen af flodbädden. : Det var en person af högrest växt, men utomordentligt mager och torr. Hans ögon, med sina skarpt tecknade bryn, voro alldeles svarta. Han företedde, kortligen, i hela sin person typen. för en indier, hvars rika och eleganta drägt han ock bar. Hans blick, som egde en mäktig och sällsam tjusningskraft, var skarp och skärande som en stålklinga. Då han såg ryttaren, som vi först omnämnt, sitta orörlig på sin häst midtemot honom, stannade han i sin ordning, ty passagen var alltför trång, att de skulle kunna komma förbi hvarandra. Det var nödvändigt, att en utaf dem vek undan för den andre, i det han försökte komma lupp på den branta stranden. Den sist anlände ryttarens häst höjde hufvudet, vidgade näsborrarne och utstötte en glad I gnäggning. I Han hade säkerligen i den andra hästen ligenkännt en vän från ödemarken. De båda männen betraktade hvarandra under tystnad ett ögonblick; slutligen tycktes den nykomne, som var äldst, ha beslutat att fatt Tordet. (Forts.)