Göteborgsposten – 29 augusti 1860, sida 1

bogen ett bredt och djupt sår, hvarifrån ett svart och tjockt blod sakta droppade ned. Klockan var ungefär fyra på eftermiddagen. Solen började luta åt vester, men utgjöt dock ännu i rikliga strömmar sina brännande strålar. Ej en enda vindkåre skakade dvärgpalmernas torra löfverk. Hottan var qväfvande och endast de, som vid denna årstid befunnit sig under detta klimat, kunna rätt fatta hettans intensitet. Ryttaren satt likväl fast och rak i sadeln och hästen lyfte sina fina ben så ofrivilligt som om ingendera utaf dem besvärats af de glödande strålarne. Ryttaren fortsatte sin ridt i tvenne timmar och utan att förändra kosa. Ilan red från vester till öster, det vill säga han vände ryggen åt Tripolis och hade ögonen riktade mot Nilfloden. Under vägen hade några lättskrämda gazeller hastigt sprungit upp; några chakaler och hycnor hade flytt undan vid hans annalkande; oräkneliga ödlor hade smugit in bland buskarne, för att undvika fienden; men ryttaren hade ingen enda gång visat någon lust att förfölja detta vildbråd, oaktadt han ofta kunnat nå det med sin lans, För att skaffa sin gångare en bättre passage än bland palmbuskarne, hade ryttaren ridit