Göteborgsposten – 28 augusti 1860, sida 1

han hvarje morgon efter frukosten med linealen drager en rät linie från Tuillerierna til en eller annan kasern eller fästning och der. på öfvertyger magistraten, att man för verldshufvudstadens förskönande bör anlägga en gata här, och att derföre de gamla, mörka och stinkande husen måste rifvas ned. I andra länder bruka vid ett dylikt tillfälle stadens välvise mån fråga, hvarifrån penningarne skola tagas. Men detta är en alldeles öfverflödig fråga i det kejserliga Frankrike. Penningar finnas der tillräckligt — till byggningar, till aflöningar åt senatorer, till marskalksdotationer, ja, äfven till inträffande krig. På så sätt har Paris -— endast tillfölje af det kejserliga je le veux — blifvit till en annan och vida vackrare stad, än då jag förr vistades der. Jag vet ej, om kejsaren nu drager sina linier så som det berättas; men så mycket vet jag, att millioner gått åt på denna väg. Man hör, att han är en god och ihärdig jägare; man hör, att han omger sin tron med den utsöktaste prakt; man vet hvilka cigarrer han helst söker; man vet om honom allt, och man berättar det alltid med ett visst koketteri och ett slags förkärlek. Men att han är älskad af folket, det vet man icke, och det har jag ej heller kunnat erfara. Hvad jag lärt känna, resumeras på följande sätt: Fransmännen äro belåtna med honom, men de veta äfven att deras belåtenhet är ett stöd för hans tron. Gloire et beaucoup de police — dermed låta Fransmännen sig gerna nöja. Denna grundsats utpräglar sig öfverallt. Att soldaten håller med kejsaren, det behöfva vi icke nämna, ty det veta alla; soldaten hoppas alltid kunna bli marskalk af Frankrike. Hittills har kejsaren förstått att mästerligt behandla sin arm. Han har bragt sjelfva pressen till tystnad och den fruktar honom. Det ges många menniskor i Europa; men der finnes icke två, som kunna bli ense om frågan: Hvad skall bli efter honom?! I denna stämning ligger en större säkerhet för honom, än i hans förträffliga armå och naiva lagstiftande församling.