Göteborgsposten – 28 augusti 1860, sida 1

butikerna och fingo likväl ett öfverskott, som tillföll föreningen. Efterhand slöto sig flere arbetare till dem; år 1850 omfattade föreningen redan 600 medlemmar. Man utvidgade verksamheten så att man äfven inköpte lärft, bomullstyger, kläde och läder, upprättade verkstäder, sålde linne, kläder, skodon m. m., och derjemte anskaffade wman ett bibliotek, samt sörjde för lämplig undervisning på fritimmarne. Hvar och en, som användes i föreningens verkstäder, butiker eller kontor, fick lön, men jemvål del i öfverskottet, och var således medlem, aktieegare. Hvarje medlem kunde hvar tredje månad få utbetald åt sig sin andel af öfverskottet eller ock låta den förbli stående och då den vuxit till 1 begära en ny aktie. År 1850 kade kapitalet forökat sig så mycket, att man kunde bygga en qvarn och sjelf mala sitt mjöl. Och då de sägo qvarnen (the mill) gå och betala sig, frågade de hvarandra med stigande äregirighet, hvarför de icke äfvenledes skulle kunna anlägga en bomullsfabrik (cutton-mill). Man sparade ihop alltmera, lade penny till penny, shilling till shilling, tog det öfverskott, som butikerna, verkstäderna och qvarnen inbragte, och härmedelst hade de 3,000 medlemmar, hvaraf föreningen nu bestod, år 1858 hopskrapat 13,000 (234,000 rdr rmt) i aktier å 5 stycket, och den har betalt sig så väl, att man nu anlägger en ny fabrik, som skall med machiner kosta 40,000 sterling. Och det hela går ännu alltjemt efter samma princip: hvarje arbetare, vare sig väfvare, handtverkare, kontorist, uppsyningsman eller bokhållare, får sin fasta lön och derjemte andel i det årliga öfverskottet, hvarförutan äfven vissa procent alltid läggas å sido för att begagnas för medlemmarnes intellektuela utveckling. Jag har här endast velat i största korthet framhålla en arbetareförenings princip och resultat: den märkliga pekuniera fruktbarhet, som visar sig i en verksamhet, der välviljan och broderligheten ingår såsom en verkande driffjeder i handlingen. Och man må nu minnas, att saken utvecklat sig långsamt och praktiskt, ingen kom fram med någon abstrakt id6, hvarmed man skulle experimentera; man ville endast genom ömsesidigt bistånd afhbjelpa ett behof, och detta ömsesidiga bistånd har tilltagit i makt och styrka, så att dessa fattiga väfvare nu genom sin sammanhållning väga lika mycket som en bomullslord. Man må derjemte ihogkomma, att det icke är något enstaka faktum, utan att talrika sådana föreningar växa upp i de stora fabriksdistriken, oaktadt det motstånd de naturligtvis möta hos fabrikanterna, hvilka icke veta, hvar det hela skall sluta. I de många olika berättelser jag hört och läst om besök i dylika föreningar förekommer alltid den anmärkningen, det man efter någon lid haft svårt att förstå, att den öfriga verlden kan verka och trifvas efter någon princip. Jag hörde nyligen en predikan öfver ämnet: Josef gick ut att söka sina bröder och