Göteborgsposten – 25 augusti 1860, sida 1

Då han fann huru skicklig och vig den unge mannen var, som han dock varit nära att förakta, återfick han sin kallblodighet och sitt vanliga lugn. Striden började ånyo: dOrnay använde hela sin skicklighet, alla konstens hjelpkällor, men nöjde sig med att endast parera, i afvaktan på ett gynnande ögonblick, för att ge en afgörande stöt. Men han hade att göra med en person af sådan skicklighet, och med en så fast och säker arm, att defensiven, till hvilken han höll sig, kräfdc den strängaste uppmärksamhet å hans sida, ty den hotande värjspetsen flög omkring honom med blixtens otroliga snabbhet. De båda duellanternas blickar, tycktes liks skarpa och blixtrande som de hvarann korsande värjklingorna, Det var en förfärlig, dödlig och rastlös strid åt hvilken dessa båda män öfverlemnade sig, son dock ej hade något personligt skäl att hata hvar andra, men man kunde ana, att vid slutet a kampen skulle ett lik ligga qvar på marken. Ett enda sår hade cmellertid ännu gjorts det som grefven fått, men det var så lindrigt oc betydelselöst att det blott kunnat uppväcka dOr nays vrede, utan att dock beröfva honom någo af sina krafter och utan att besvära honom i han rörelser,